Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Här trifs jag och här stannar jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om denne verkligen med hotet om de tio tusen svenskarne
lyckats skrämma den fientlige öfversten till återtåg.
Men i polska lägret hade ryktet om den antågande
öfvermäktiga svenska hären spridt sig. Soldaterna bäfvade
för de fruktade svenske knektarne. De hade många gånger
förut gjort alltför obehaglig bekantskap med deras väldiga
hugg, och hade de vågat det för befälet, skulle de genast
lupit sin kos, i stället för att invänta dem. Men äfven
bland befälet var ängslan stor. Ingen tviflade på att icke
det var sant, hvad den främmande officeren berättat; ty
något så fräckt och vanvettigt, att en ensam man, utskickad
från en liten tropp på hundra femtio soldater, rider åstad
och uppmairar en fientlig styrka på tre tusen man att
draga bort, kunde de icke tänka sig. Därför väntade de
hvarje ögonblick att få se de svenska fanorna sticka fram
ur skogsbrynet och höllo sig beredda att tända eld på bron
och göra återtåget i så god ordning som möjligt. Men om
denna deras sinnesstämning visste Mårten Ranck ingenting,
där han mörk i hågen återvände till slottet.
— Nå? Ha de gifvit sig af? frågade Kruse, då
kamraten inträdde i salen.
— Du är ett nöt, var Mårtens svar.
— Hvaba? Ett nöt! Hvad vågar du säga till en
öfverordnad?
— Det ger jag tusan. Du är ett nöt och det ett
komplett sådant, brummade Mårten och slog i en bägare vin,
som han tömde i ett drag.
— Hur så? Fienden har då icke gifvit sig af? Den
trotsar oss?
— Ja, det gör den. Hur kunde du tro att de skulle
springa blott för en uppmaning från dig, general Kruse.
— Ha, ha, ha! — Nej, det blir allt vi, som få ge oss af
i stället och det på rappaste ögonblicket.
— Aldrig, min gosse. Här trifs jag och här stannar
jag... Men berätta nu hvad som tilldrog sig i deras läger.
Och Mårten omtalade uppträdena med soldaterna,
officeren och öfversten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
