Kungens blå gossar : roman från Carl XII:s sista år / 184 (1900) Author: Nils Hydén Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Lägg några pikar i kors och sätt mig upp på dem,
befallde han.

Knektarne gjorde så och lyfte upp kungen.

Skaror af flyende svenska soldater rusade förbi dem.

Då kungen såg det, greps han af förtviflan.

— Svenskar! Svenskar! ropade han.

Men hans ord drunknade i larmet! Soldaterna hörde
honom ej, utan rusade vidare.

Rehnskiöld kom framsprängande på sin af skum
betäckta häst.



— Ers majestät! Vårt fotfolk är alldeles förstördt,
ropade han.

— Så farligt är det väl icke. Sök ordna dem och för
dem åter mot fienden, yttrade kungen.

— Omöjligt. De lyda ej. Hela hären är upprifven.
Men jag skall ändock göra ett sista försök, svarade han.

Därpå vände han sig till de omkring stående soldaterna:

— Gossar, sen framför allt till att I rädden
konungen! ropade han till dem, hvarpå han åter rusade in i
stridshvimlet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>