Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De tre vännerna sökte ömsesidigt uppmuntra hvarandra
i tro på morgondagens seger. Men för sig själfva voro de
icke så säkra i detta hopp, fast de icke ville låtsas därom.
De visste allt för väl huru fåtaliga de svenske voro
gentemot ryssarne, som dessutom befunno sig bakom
förskansningar. De kände, att fienden hade ett hundratal kanoner
och svenskarne endast trettio stycken, af hvilka dock blott
fyra kunde användas i brist på kulor och krut. Och så
denna olycka att kungen blifvit sårad och icke själf kunde
anföra trupperna. Detta var det värsta af allt. Nu kanske
split och oenighet skulle uppstå mellan generalerna.
Enigheten och sammanhållningen skulle brista i angreppet och
kunde medföra de svåraste följder. Bara kungen vore frisk,
bara kungen vore frisk! tänkte de hvar för sig.
Midnatten kom. De flesta af knektarne sofvo och äfven
Kruse och Buss hade svept in sig i sina kappor och fallit
i sömn. Men Hård vakade. Då hör han plötsligt ett buller
i hären. Han rycker till och en känsla af ångest kommer
öfver honom.
— Trummorna! Trummorna! ropar han och väcker
kamraterna.
— Hvad är det? fråga dessa och gnugga sömnen ur
ögonen.
— Hör! Trummorna, trummorna!
— Hvad! Redan!
Med ett språng äro de på benen. Det går en ilning
genom deras kroppar och deras nerver spännas ytterligt.
— Nu börjas det. Gud stå oss bi! tänka de båda, i
det de omfamna Hård och därpå skynda till sitt regemente.
Då de hunnit dit var allt brådska och rörelse.
Knektarne synade sina vapen och tryckte hvarandras händer,
ryttarne betslade sina hästar, anförarne galopperade omkring
och ordnade sina trupper och utdelade fältropet, som var
det vanliga: Med Guds hjälp.
Alla stucko halm i sina hattar. Det skulle vara
igenkänningstecknet under stridens vimmel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
