Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke heller han mer än en människa och kunde icke, trots
allt hvad han hann uträtta, förmå att ge motsägelselösa svar
på alla frågor.
Det lyckades heller icke hans filosofi att på alla
punkter genast få det gehör, som den sedan mer och mer
kunnat tillvinna sig. Efter adertonde århundradets
»upplysning» gick nittonde århundradet in med den romantiska
riktningen. Romantiken hade icke så mycket sinne för
Kants klara, teoretiska utredningar, hellre tog den fasta på
hvad han sagt om vår längtan och vår aning. Man klipper
af det filosofiens sammanhang med exakt vetenskaplig
forskning, hvilket existerat ända sedan Giordano Brunos och
Descartes’ dagar, och man tar sin utgångspunkt i de
antydningar, med hvilka Kant fann sig stå på gränsen för sitt
tänkandets möjligheter, den aning om en enhetlig princip
för fenomenvärlden och subjektet, »tinget i sig», för naturens
och andens värld, för mekanism och teleologi. All vår
kunskap måste härledas ur en princip, det är romantikens
grundsats, och liksom Goethes »Faust», ett diktverk, typiskt
för denna tid, ger man sig gärna här och där den rena
magien i våld.
Johan Gottlieb Fichte, född 1762 i Rammenau i
Oberlausitz och död 1814 som professor i filosofi vid det
nybildade universitetet i Berlin, är en af Kants mest
betydande efterföljare. Han kan sägas vara kantian i samma
mening som Plato var sokratiker, och han är liksom Plato
en af de mest utpräglade idealisterna i tänkandets historia.
Den nämnda enhetsprincipen söker Fichte i det tänkande
subjektet, det »rena» jaget. All erfarenhet är ett tillstånd
hos jaget, och i jaget finnes intet, som icke jaget själf
frambragt; det som existerar är endast föreställningen om
tingen, tingen själf kunna icke existera. »Om alla
människor förlora hörseln, blir ju hela världen stum». Men
hvarifrån kommer då det myckna i vårt medvetande, som
vi icke veta oss ha frambragt, hvarifrån kommer
»ickejaget», som Fichte kallar det. Kant har sagt, att detta
objektiva material är en verkan af »tinget i sig*, men detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
