Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spinozas filosofi är en i fatalistisk riktning utpräglad
panteism eller monism, den bygger liksom Descartes’ på
lagen om orsak oeh verkan, kausaliteten, som för Spinoza
är själfklar. Spinoza skiljer icke mellan grund och följd,
allt är identiskt, substans, attribut och modi, de själsliga
och de materiella egenskaperna äro uttryck för ett och samma
väsen. Att två ting förhålla sig till hvarandra som grund
och följd, betyder för honom ingenting annat än att det
ena tingets begrepp genom logisk slutledning kan härledas
ur det andras. Allt är determineradt af evighet. Och att
orsakerna i tiden, icke blott i tanken, gå före
verknin-garne, spelar ingen roll för en teori, som ser allt »under
evighetens synvinkel», där tid icke existerar.
Tänkandets utveckling skrider framåt genom kritiken
af föregående system, försöken att ur det gifna splittrade
tankematerialet leta ut en liten kristallisering af sanningen,
att förena det skilda och motsatta i en högre enhet.
Spinozas metafysiska system, storartadt som enhetlig
tanke-byggnad, lyckades framför allt icke i att ur det
fullkomliga varats begrepp förklara världen, lära oss förstå,
hvar-för fenomenen omkring oss äro hvad de äro och icke
annorlunda. Nu kommer en yngre samtida och visar upp
de sårbara punkterna i Spinozas dogmer, hvarvid han just
specialiserar sig på att låta förklaringen af fenomenvärlden,
de enskilda tingen, komma till sin rätt. Spinozas substans,
hans Gud och naturen, blir hos Leibniz en oändlig mängd
besjälade väsen. Vi få Demokritos’ atomistik tillbaka, men
i immateriell form.
Kan Descartes i viss mån jämföras med Sokrates som
nydanare inom filosofin, som upptäckare af en »norm för
sanningen» och Spinoza med Plato som systembildare, så
har polyhistorn Aristóteles, den vetenskaplige fulländaren,
sin motsvarighet i Gottfried Wilhelm Leibniz. Efter
Aristóteles har världen troligen icke skådat en lärdare och
mångsidigare man än Leibniz, och samtidigt som denne
senare var en utprägladt logisk systematiker var han också
dessutom en impulsiv och fantasirik ande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
