Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fångsrika skrifter, föreligger långt ifrån i fullständigt skick
men utgör likafullt en högst aktningsbjudande samling. Själf
offentliggjorde han bl. a. dialoger i stil med Platos, om också
icke fullt jämförliga med dennes i konstnärlig
fantasirikedom. Af dessa är föga i behåll. Viktigast för oss äro
de skrifter, som härröra från hans lärareverksamhet. Dessa
göra på intet vis anspråk på någon konstnärlig form,
till stora delar äro de också äfven vetenskapligt sedt att
betrakta som utkast. Det hade varit Aristoteles’ mening
att utarbeta dem till metodiska läroböcker, men döden kom
emellan. Bland dessa skrifter befinna sig hans logik, den
epokgörande undersökning rörande bland annat metoderna
för slutledningar och bevis, hvilken skaffat honom namnet
»logikens fader», vidare hans metafysik, hans fysik,
psykologi, etik, politik, poetik, läran om diktkonstens teori,
-om talarkonsten m. m.
Aristoteles går som själfständig filosof ut från en kritik
af sin lärare Platos idélära. Han erkänner, att Sokrates
ocl. Plato hade rätt i att vetenskapen kan lösa sina
uppgifter endast på den begreppsliga kunskapens väg, men
deras begreppsfilosofi räcker icke till för förklaringen af
den empiriska verkligheten. Aristoteles griper in på Platos
svaga punkt, teorin om de två världarna, hvarvid
allmänbegreppen tänkas som själfständiga och från tingen skilda,
transscendenta, väsen och sammanhanget mellan idé och
ting alltså blir oförklarligt. Nej, säger Aristoteles, idéernas
öfversinnliga värld och jordens sinnliga måste vara identiska.
Och han söker afhjälpa felet genom att byta ut den
platonska idén mot hvad han kallar den i tingen, i
materian, stoffet inneboende »formen» eller »väsendet».
Dock får man icke tro, att denna »form» är tingens
yttre. Jag tänker mig, säger Aristoteles, en bänk af trä.
Härvid skiljer jag på två saker, å ena sidan materian, stoffet,
hvaraf bänken förfärdigats, d. v. s. trät, å andra sidan
formen, d. v. s. det ändamål, som detta trä fyllt, sedan
det blifvit en bänk af det. Men, fortsätter han, hvarifrån
kom trät, som blef till bänk? Jo, det kom från ett träd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
