Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kemiska beståndsdelarne, om hvilka alltså Anaxagoras är
den förste, som haft en obestämd aning. — Det är
härifrån de af Aristoteles fått sitt namn. — Emellertid är här
att märka, att Anaxagoras liksom Empedokles detta oaktadt
håller fast vid eleaternas förnekande af det tomma rummet.
»I begynnelsen» voro dessa urämnen, säger Anaxagoras,
formlöst sammanblandade — solen var en väldig, glödande
järnklump — så att intet ämnes beskaffenhet var
iakttag-bar — man kan jämföra Empedokles’ sfär —, men sedan
de under en lång tidrymd legat hvilande på detta sätt,
började de afsöndra sig från hvarandra och bilda
mångfalden af de enskilda tingen. I motsats mot sina
föregångare, som yttrat sig om saken, antyder alltså Anaxagoras
på sätt och vis en tidlig början för världsdaningen.
Och upphofvet till denna afsöndring, denna rörelse
söker Anaxagoras i en världsordnande kraft, som han kallar
förnuftet. Men detta förnuft fattar han icke som
väsens-åtskildt från sina homöomärer, utan det är i sig själft en
af dessa, ett materiellt urstoff, ett »tänkande stoff», om
också Anaxagoras kallade det för det lättaste, det rörligaste,
det enda af sig själft rörliga, någonting jämförligt med
Heraklits eld. Visserligen säger han, att förnuftet är
förnämligare än alla öfriga stoffer, att det ensamt är rent
och obemängt, och att det i sin oblandade enhet, skildt från
tingen och oberoende af dem, utöfvar genom sitt
»vetande» makt öfver alla andra stoffer, men det är som det
andra kvantitativt delbart om också kvalitativt
oföränderligt — det förefinnes i olika myckenhet, i de enskilda
tingen —, och äfven om han, såsom somliga af hans
kommendatorer påstå, skulle kallat »det tänkande stoffet»
för Gud eller en världsordnande försyn, stannar han i alla
fall vid en skillnad i grad, icke i art, mellan förnuftet och
de öfriga stoffspermerna.
I sina föreställningar om vår jord och himlakropparna
står Anaxagoras ungefär på samma ståndpunkt som de
föregående jonierna, då han t. ex. betraktar stjärnorna som
lösryckta stycken af jord och stenar, som blifvit glödande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
