Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 3§7 -
Men vid ett annat tillfälle kommo andra tankar,
ett tvifvel som sällan lämnade honom i ro, ocn han
hade en känsla af att han själf gled ut i en
ogenom–tränglig dimma, att klippgrunden försvann under hans
fötter, att han dref utför okända strömmar för att
försvinna, och han fick intet svar, när han i nattens
timmar kastade sig på sitt läger och frågade och
frågad^ medan det gnagande tviflet steg upp inom
honom.
Ja, var det väl han som hade skjutit konung Carl?
Det tycktes honom, som han sett kungens hufvud
sjunka ner i kappan redan i det ögonblick han höjde
sin träffsäkra pistol och fyrade af. Såret i likets tinning,
hvilket han noga undersökt, kunde ej någon pistolkula
hafva frambragt, regnet af kartescher var förfärligt —
och likväl — likväl! Han sände rop på rop efter
sanning ut i sin ensamhet, men han fick aldrig svar.
Till sist antog detta grubbel en sjuklig karaktär och
medförde hallucinationer; febersyner förföljde honom i
vaket tillstånd och dref honom rastlöst från plats till
plats.
Faster Ellens vaksamma ögon hvilade ofta med
frågande uttryck på honom. Han undvek hvarje
förtrolighet i denna sak. De bägge syskonen talade
öfverhufvud ej mycket med hvarandra, det behöfdes
ej heller för att de skulle förstå hvarandra. Deras
förflutna hade ej ord, deras framtid behöfde inga.
Deras inre var sammanfogadt af samma lifsinnehåll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
