Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ole Svendsens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 236 —
Och den nu gångna natten! Hade morbroderns
lif, då de voro ute i krämareärenden, räddats endast
för att han skulle ömkeligen omkomma här? En häftig,
hejdlös snyftning banade sig fram ur Halvors bröst. —
Och så i kyrkan i Id, den psalm, som klockaren med
sin djupa, veka röst hade sjungit som ett farväl till
jorden, och den sista versen, som ljöd till honom
ensamt, medan morbrodern höll sin allvarliga blick djupt
fästad i hans:
»O, hjälp oss, Gud Fader, o, hjälp oss, Gud Son,
så glada vårt lopp att fullända;
Gud Helige Ande, du tröst i vår sorg,
må kärlekens låga du tända,
att modigt vi må
i kampen bestå,
och kronan slutligen vinna.»
Nu hade klockaren vunnit.
Efter hand som tåget närmade sig Fredrikshald,
slöto sig allt flere till detsamma. Då de hunnit
rishagen utanför staden, voro flere hundra af traktens
folk med. Ingen glädje öfver segern förspordes, nu
såg man hur ärad och älskad Ole Svendsen varit;
starka män sörjde, kvinnorna gräto, som hade det varit
en nära och afhållen släktinge.
Peder Colbjörnsen stod vid ingången till rishagen
och tog emot tåget. Han gick fram till liket, allvarlig
och tyst och blickade dystert och sorgset in i Ole
Bakkes halföppna ögon, som tycktes besvara hans blick.
Därpå tog han kårens fana och sänkte den ner öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
