Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klockaren från Id
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 207 —
aningen om en nära förestående död förlänade den
samma djupare och mer lefvande toner.
Kaplanen, välärevördige herr Nils Stabel, besteg
predikostolen. Han talade öfver texten: »alla de som
taga till svärd skola förgås med svärd.» Kaplanen
fann i dag en ny och för tillfället passande tolkning
af skriftens ord; snart skulle fienden omkomma för
svärdet och sofva därute under grästorfvorna, ty han
hade ej hemma här utan annorstädes, och skulle någon
af våra egna gå hädan i deri tillstundande kampen,
så kunde det ske i full förtröstan om att hans sak
var Guds och kyrkans och hemmets sak.
Solens matta sken föll genom det lilla fönstret
vid altaret på sned öfver klockarens hufvud. Hans
blick lyste och strålade. Hans i bönen hopsjunkna
gestalt rättade upp sig, där han stod framåtlutad och
lyssnade uppmärksamt. Klockaren från Id bevistade
i dag för sista gången gudstjänsten i sin hembygds
kyrka.
Då predikan var slut, höjde han sin röst och tog
upp psalmen:
»Så må vi nu bjuda hvarandra farväl,
Och önska: Guds frid öfver eder.»
Först sjöngs psalmen af en ensam stämma, strax
efter stämde en djup och skroflig manskör in, förstärkt
af höga, klagande kvinnoröster därutanför mellan
grafvarne.
Men inne i kyrkan hördes plötsligt en ungdomlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
