Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Norges son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 52 —
ögonblick af många års uppgörelse mellan det
åldrande äkta paret.
Björnstad hade nyss talat; hans malmfulla röst
återljöd ännu. De buskiga ögonbrynen voro
hopdragna, stegen korta, medan hans själ i utbrottets
ögonblick tog de stora lidelsernas vidt gående flykt.
»Tror du jag ej har ögon att se med och öron
att höra med, att jag är slö och känslolös. Jo visst,
hustru!» utbrast Björnstad och stannade med
tillbaka-kastadt hufvud och tummarna i armhålorna. »Jag var
din unga kärlek. Jag minns nog den sommardag, då
lilla Änne Mari bröt sig in i vår trädgård för att
smaka på vår frukt och jag fångade dig i mina armar
i
för beständigt. Du blef min mandoms trofasta
led-sagarinna under motgångens dagar — jag säg det nog,
— du kämpade din kamp för att mildra mitt sinne
mot mina öfverheters uselhet, du ville lära mig att
böja mig under deras öfvermakt. Du kämpar därför
ännu i dag, hvarje timma du lefver. Så hör då, de
böja aldrig min nacke, stadsherrarna därnere. Jag
sätter min fot på deras nacke, tills de hafva godtgjort
sin orätt mot mig.»
»Säg hellre, de sätta sin fot på vår, Halvor»,
sade Maria. »Hvad tjänar allt detta motstånd till?»
»Är det då så mycket jag begär? Blott en
förklaring, blott några goda ord för all den orätt de
tillfogat oss.»
»Ja, visserligen, staden var skyldig att reparera åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
