Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manna bestämningarna hos det existerande, hvaremot det
enskilda upplöser sig i en oändlig, af ideen outtömlig
mångfald, och frågan blir således att förklara denna. Del
hjelper ej, att denna mångfald ej står öfver utan under ideen;
den är dock en gång till, och antingen den förklaras såsom
ett affall eller sås>m en naturens vanmakt , så återstår dock
att Ingripa densamma; såvida som den ej ur den logiska
formen kan deduceras, faller den utom densamma i en
särskild, deraf oberoende princip. — Men vidare påstås
uttryckligen, alt ideen är all realitet, alt ingen omedelbar
bestämning gifves, som ej likasåväl af densamma är satt eller
förmedlad, samt att följaktligen all öfvergång derifrån till
något annat är otänk liar. l)etta är visserligen rikligt och
kon-sequent, enär för den absoluta ideen, såsom det i sanning
oändliga, ej något annat kan gifvas, hvartill den skulle öfvergå.
Me» då föryttringen i stället fallas såsnni ett fritt
entledigande (sich Kntlassen), så är dermed ingenting begripet,
ulan endast hela saken inhöljd i en melaphor. Den sanna
frihetenär, enligt Hegel, den, som i sig innehåller begreppets
nödvändighet, och är följaktligen likaså skiljd ifrån all
tillfällighet och godtycke, som ifrån den yttre mekaniska
nödvändigheten. Yttrandet, att ideens föryttring i naturen är
absolut fri, kan följaktligen ej fattns så, som orii ideen af
en händelse eller ett godtyckligt lieslul skulle öfverslå i
naturen; utan endast så, att den genom sin inre
nödvändighet föryttrar sig, men likväl uti denna sin föryttring
förblifver identisk med sig. Men då fordras äfven, nil
nödvändigheten af denna föryttring skall philosophiskt bevisas,
hvilket dock här ej sketL Slutligen har Hegel, i det ban
|jesiamt rummets och tidens utan subjektivitet varande
yt-trehet såsom absolut fri, belt och hållet motsagt sin åsigt
af subjektivitet och frihet såsom med hvarandra identiska*).
*) II. Weikr. IV. j35. DUm ui .lei Df^riJ, ,U lidell
ilei SubjcLluttal udir Jn Freiheii.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
