Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
af allt, som är afsky och förskräckelse. Detta är
ditt lifs vatten.
— Nej, nej, nej! Hvarför har Skaparen fört
mig in iodenna grotta? För att finna onda tankar?
— A, Skaparen är barmhärtig. Hans löfte
är ej luft och väder. Den smala gången ska
vidgas till ett ljust ocli skönt gemak, där skatter,
där vackra och goda ting infria Hans löften.
Och Solivro böjde sig och föll slutligen på
knä och försökte med all makt tränga sig genom
gången, hvars väggar slöto sig allt tätare och
hårdare kring honom.
Hau slöt ögonen, ty det förskräckliga mörkret
pinade honom. Då såg hau på ögonlockens
hvälfningar ett ansikte, som var honom bra kärt. Men
ban förstod icke genast, hvem det var, ban såg.
En likhet bedrog honom.
— Det är mitt eget ansikte, mitt ansikte, då
jag ännu var ett barn.
Bredvid det första såg han nu ett nytt. Detta
var det första så likt men ägde likväl något, som
skilde dem åt. Nu förstod ban. Och med ett
småleende berättade ban sig själf:
— Vet du då icke, hvad det är, du ser!
Känner du dem icke! Det är ju dina barn! Det
är dem, du ser.
Han smålog ännu, sedan bilderna försvunnit.
Och detta var det sista leende, en mild och god
glädje gaf honom.
Hur länge ban kämpat mot de hårda väggarna,
som långsamt slöto sig kring honom, visste ban
icke själf. Ej heller visste ban, hur länge den
dvala varat, som slutligen bemäktigat sig hans själ
ocli hållit honom fången i detta dystra mörker.
Han förbannade den stund, då han trängt in
i en så förskräcklig pina; ban förbannade det löfte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
