Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Tairavita, kanske blir allting som förr och jag
glömmer —
— Glömmer? Hvad är det? Det ligger mig i
sinnet, och likväl kan jag icke finna det.
— Glömma? Hvad? Eller finna? Hvad?
Ilan sprang upp.
— Tairavita! ropade ban med hög röst.
Det tycktes honom, som skulle någonting ligga
förborgadt i detta namn, någonting, som han länge
sökt. Någonting, som han varit helt nära att finna,
men som ban likväl icke funnit. Hans händer
hade fubblat öfver det, ban hade rört det med
sina läppar. Han hade sett rosaskimmern, gnistorna
från en klar och ädel diamant. Men, då ban i
nästa ögonblick sökte den vackra stenen, fann han
en vattendroppe, som icke ägde annan färg än det
underliggande bladets grönska. Och ban hade vändt
sig bort.
Men äro lifvets löften för fagra för att tros,
så äro de ock för fagra för att glömmas. Då dagens
tankar domna, smyger den kära önskan stilla ocli
smeksamt fram. Lik näktergalen sjunger hon om
natten.
— Tairavita! ropade han med hög röst, Men
det tysta landet lyssnade till sina egna drömmar.
— Tairavita! ropade han för tredje gången.
Han gick. Ett underligt begär dref honom.
Bland dessa sofvande ville han finna en människa,
som var honom lik. Han ville finna sig själf.
Och så tjänstvilligt falla skymningens skuggor,
att ban snart nog trodde sig ha funnit sin like.
En gosse, hvars ålder icke var hälften af Solivros,
låg utsträckt på ett läger utan mjukhet och behag.
Hans ställning var snedvriden och rätt obekväm;
hufvudet var så bakåtböjdt, att halsen sträcktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
