Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
siii följeslagarinna i ansiktet. Han upptäckte till
sin bestörtning, att hon grät.
— Har du gråtit bela tiden? Ocli jag har
ingenting märkt. Å gråt icke! bad ban. — Gråt
icke! Jag skall föra dig hem. Jag har icke rört
dig eller gjort dig något ondt. Och nu skall jag
föra dig hem. A gråt icke!
Hon svarade honom icke; hon fortsatte sin
gång utan att se, om ban följde henne.
— Du vill då icke vända om hem? utbrast han.
Och genast var han vid heimes sida. De gingo
tysta och utan att se på hvarandra. De gingo
mot morgonrodnaden.
Plötsligt stannade hon; lion böjde sig ned och
tog i sin fot.
— Jag har gjort mig illa. Jag är för trött.
Jag kan icke gå längre utan att hvila.
Han såg sig omkring.
— Se där är en plats, som tyckes mig lämplig
till att rasta på. Den är grön och säkert ganska
mjuk.
Han ledde henne dit, och de satte sig.
Hvita moln med lätta skiftningar gledo upp
på himlen och lekte med långsamma och vackra
rörelser öfver deras hufvuden. Slätten skimrade
och tycktes skälfva under det växande ljuset. Dess
stora linier stodo mäktiga ocli klara i morgonens
friskhet, Solivro kände icke igen den slätt, som
förut varit honom så ful och tröstlös. Han trodde
på en underbar förvandling. Och då han kände,
hur en lycklig längtan bäfvade i lians hjärta,
förstod han detta under.
Han vände sig långsamt mot flickan.
— Ser du, hur vacker den är, slätten.
Hon böjde hufvudet; rodnaden låg öfver hennes
ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
