Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
— Ja, ja, jag kan nog inte behålla henne länge.
— Kan ni inte? Hvarför kan ni inte?
— Jag är väl för fattig, jag. Se, jag betalade
en gång femtio får för min hustru. Nå, femtio får
är visst inte för mycket för en vacker kvinna.
Men om man inte är rik och kan göra det för
nöjes skull, så ska man lata bli att ta henne
till hustru.
— Jag har alltid varit en toker, jag. Det
minsta barn har kunnat lura mig. Ja hustru min
lura mig, hon. I stället för att på femtio får
förtjäna hundra, har jag nu endast — — endast. Ja
det liar jag. Jag har råkat i elände, jag.
— Får se om någon ger mig femtio får för
flickan. Hon är värd fem gånger femtio, hon. Men
man kan vara säker att bli lurad, när man är ett
beskedligt kräk som jag.
— Hvad för något! Tänker ni sälja — ?!
— Sälja? Har jag sagt sälja, jag? Nå jag är
en okunnig stackare och förstår mig inte på ord.
Jag undrar bara om någon skulle vilja skänka mig.
När man är fattig, så måste man ta emot skänker,
förstår ni. Äfven om man i gengäld måste blunda
med båda ögonen.
Solivro började verkligen förstå; han vände
sig bort. Gubben plirade och suckade och
gnuggade sina händer.
— Nej, jag får väl hämta säckarna, jag. De
lär väl inte komma af sig själfva.
Prinsen slog armarna öfver bröstet och vaggade
af och an. Den där flickan hade förolämpat honom,
lion liade skrattat; ban hatade henne. Och lion
var verkligen ganska vacker.
Gubben kom släpande med sina säckar. Det
var nu nästan fullständigt mörkt, men då dörren
stod öppen, syntes ban mot himlen; han var af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
