- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
50

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

voro helt bara liksom på ett gammalt djur, hvars
hår börjar falla. Regn hade icke på länge
uppmjukat denna ogästvänliga jord, i hvars skoxpa
ännu funnos spår af för längesedan tagna steg.

Slätten gränsade till matretternas hemska
skogar, och de stelnade spåren voro i själfva verket
minnen af strider, som nu sökt andra marker.
Virior ocli hans män hade trängts tillbaka öfver
kullarna ut i de rika ängder, åt hvilka stadens
gladaste och vackraste delar vette. Den stelnade
slätten var förbindelseleden mellan matretterna och
de dåliga, lastbara hus och gränder, som de fyllde
med sin ondska och sitt blod.

Minnen, som man icke vågar kalla vid namn,
lågo i tung tystnad öfver jorden. Solens eldtunga
slickade marken och kom den att rämna med ljud,
som liknade dolda suckar.

Prinsen vaknade med en egendomlig
förnimmelse ; armar och ben voro orörliga, kroppen
brändes och pressades af en het och orubblig massa,
ögonen, som voro vidöppna, sågo endast mörker,
luften hade svårt att tränga genom näsa och
mun, hufvudet kändes stort ocli uppsvälldt men på
samma gång hoptryckt af band, som icke läto
tänja sig.

Den jord, på hvilken ban hvilade, höll honom
i en omfamning, hvars hårda kärlek var förfärlig.

Denna domning varade bela dagen, och himlen
var redan gulröd, då Solivro fått nog kraft att sätta
sig upp. Hunger ocli törst vaknade samtidigt och
dröjde icke ett ögonblick att göra sig påminta. Han
kände sig ganska olycklig och önskade sig hem.

— Jag tror, att Savagrin har rätt, mumlade
ban, — då han säger, att hunger är den hårdaste
käppen ocli törst den mest brännande elden.

Han ville resa sig, men dels var ban för trött,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free