Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
— Mina vänner, .sade han, —- ni och skaparen
äro mina vittnen, att jag samvetsgrant sökt
uppfylla min plikt mot det furstliga barnet. Faror och
svårigheter omgifva vår käre herre; men han kan
vara lugn och full af förtröstan: hans tjänare skola
icke svika honom.
— Var snäll och flytta fram stolen, så att jag
kan sätta mig.
Tärningsrasslet fortsatte.
Prinsen, som ett ögonblick stått obeslutsam, fick
en knuff i ryggen ocli befann sig i Avatas rum;
gubben drog samman förhängena bakom honom.
Avata låg på en bädd af utsökt mjukhet; lion
hade hört tvisten och smålog nästan gladt.
— Du har roat mig förträffligt; sade lion,
— den där tvåbeningen blir odräglig. Han är
dessutom icke längre människa.
Avata smålog ännu en gång med en mening,
som undgick hennes lärjunge; han betraktade henne
med en förvåning, som icke var helt och hållet fri
från rädsla. Hon var ganska vacker, med ett
behag, som varit skälmaktigt, men som nu började
få lugnare former; hennes ögon voro aldrig fullt
öppna och hennes mun aldrig fullt sluten.
— Var det ni, som sjöng? frågade Solivro.
Avata gjorde en trött rörelse med handen, och
då han lät blicken följa denna anvisning, upptäckte
han en aplik liten varelse, som satt nedhukad på
andra sidan bädden, och hvars ögon betraktade
honom ondt och nästan svartsjukt. I detsamma
tog flickan eller apan ett skutt upp i bädden,
kysste sin herrskarinna och försvann genom någon
öppning.
Solivro måste tänka på sina råttor, och, då
han såg, hur gubben snokade kring väggarna och
helt plötsligt försvann äfven han, blef likheten så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
