- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
29

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29

— Visst icke, mitt barn! Jag tror att du är
både stark och modig; dock mer modig än stark.
Själen är ofta tapper på kroppens bekostnad. Det
är vanligen först sedan den blifvit duktigt
genom-pryglad, som den stackars kroppen får sitt eget
lilla förnuft. Då blir den ej längre så villig att
tjäna själens slösande tapperhet.

— Du är bra feg, Savagrin!

— Och du är bra barnslig, Solivro.

En afton, då portvakten tillsagt dem, att
trädgårdsporten skulle stängas, förde Solivro sin lärare
upp på en kulle, som var nog hög, för att man
därifrån skulle kunna se aftonhimlens rodnad.

— Innan vi gå in, Savagrin, skall du säga
mig, om icke det vackra röda skenet har något att
betyda. Något särskildt ocli märkvärdigt, Jag tycker
ibland, att det breda bandet af eld, som likväl är
så svalt, att det lägger sig kring min panna.
Understundom tror jag, att det är moder, som jag aldrig
har sett; att det är hon, som smeker mig. Kanske
hon omfamnar mitt hufvud och trycker det intill
sig så, som jag sett mödrar göra det med sina barn.

— Fast hon är död, är jag icke rädd för moder,
och jag skulle önska, att det vore hon. Men, då
jag känner detta, anar jag, att något skall hända
mig. — Tror du icke?

Savagrin lade armen kring hans axlar.

— Om din moder kommer i skymningen och
smeker dig, så är det helt säkert, för att du skall
sofva godt.

När de sutto vid elden, drack Savagrin sin
aftondryck i stora klunkar och suckade.

— En sådan tro eller aning, som den, om
hvilken du nyss talade, kommer ofta, utan att vi
veta hur, och den får stundom en märklig makt
öfver oss. Så trodde jag förr, att om ett barn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free