- Project Runeberg -  Solivro. Prins af Aeretanien /
17

(1906) Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

17

had och besvor vid kärlek och allt, som är ett
flickhjärta dvrt. Men denna flicka hade en vilja,
som långt öfverträffade hennes förstånd. Och så
drogo vi ut i världen, Taniamens dotter, hans åsna
och jag.

— Vår sammanvaro räckte emellertid icke
länge. Taniamens dotter var ganska vacker, ocli
som jag dessutom aldrig varit någon älskare af
slagsmål eller ens hjälpligt förstått reda mig i
dylika trångmål, förlorade vi hvarandra ganska
snart ur sikte. Musca blef mig däremot trogen;
sedan Taniamens dotter blifvit härskarinna öfver
ett nytt och måhända hårdare sinne än mitt,
lämnade hon åsnan åt mig. Dessutom gaf hon mig
en nål, som jag förgäfves sökte sälja, och som jag
slutligen skänkte till en kär väninna.

— Otaliga äro de besvär, som jag haft för
denna Musca, och otaliga äro de glåpord, som jag
för hennes skull uppburit. Men under det år
hon följde mig blef hon mig allt kärare, och jag
tänker ofta, att hon på det bela taget var mig till
mera tröst och långt mindre besvär, än hvad
Taniamens dotter skulle hafva varit. Och dessutom
kunde ju de människor, vi mötte, förstå, att jag
var en man med ovanliga tankar, en vis som icke
skämdes för utan snarare fann behag i en gammal
åsnas sällskap.

— Hur många märkliga och egendomliga
äfventyr har jag icke nu att berätta digl Jag skulle
kunna berätta mina vidriga öden i staden, hvars
kvinnor ville kyssa mig, men hvars kvinnor jag
icke ville kyssa. Eller om mina obehag bland
folket med stora hjärtan och små hufvuden. Ett
farligt folk, som då och då tågade omkring med
ett stort hjärta i spetsen, och då: ve den, som icke
föll ned ocli tillbad!

Solivro.

2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhsolivro/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free