Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så mognade tiden till februari-revolutionen 1848,
den stora signalen till folkrörelserna mot absolutismen
över nästan hela Europa. Även i Frankrike var
resningen vida mera framkallad av rent politiska än av sociala
orsaker, isynnerhet av den förmögna bourgeoisins
halstar-riga nej till kravet pä en demokratisk rösträttsreform.
Paris’ arbetare hade dock en alltför stor andel i segern
för att deras klass-anspråk skulle kunna alldeles avvisas.
Som deras särskilda förtroendemän insattes i den
provisoriska regeringen Louis Blanc och en arbetare vid namn
Albert. A sin sida lovade arbetarna uttryckligen att icke
bereda de nya makthafvarna nägra svårigheter; »vi skänka
republiken tre månaders elände», hette det. Men långt
skarpare än man i första hänförelsen trott framträdde snart
intre8semotsåtserna mellan de besittande och proletariatet.
Louis Blancs maningar lämnades av hans kolleger utan
avseende; visserligen erkändes under massornas påtryckning
officiellt »rätten till arbete», och en särskild kommitté för
arbetarfrågorna tillsattes, som med ombud valda av
arbetarna själva och under Louis Blancs ordförandeskap
sammanträdde i Luxembourg-palatset, men denna
församling fick föga medel att utföra sina planer, och i stället
organiserades av motståndarna till den socialistiska
riktningen de så kallade »nationalverkstäderna», vilka voro
rätt och slätt vanliga improduktiva nödhjälpsarbeten på
statens bekostnad. Då man emellertid icke lyckades av
de hår anställda arbetarna skapa en lydig armé mot de
övriga, tillgreps en annan utväg: med ett penndrag
upplöstes dessa samma »nationalverkstäder», och hundra tusen
arbetare kastades pä gatan utan möjlighet att fä arbete
och utan existensmedel. Vad alla förutsett inträffade nu;
den 23 juni svajade den röda fanan med inskriften »bröd
eller bly!» frän nyresta barrikader i Paris’ förstäder.
Men kontrarevolutionen utnämnde general Cavaignac till
diktator. Efter tre dagars ursinnig kamp var det euro-
3. — Verdandis småskrifter. 45.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
