Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Sussi henne i ansiktet så mycket hon orkade och skrek:
»jag hatar dig — gå din väg, gå säger jag!»
Nu tog Julia ett stadigt tag kring den sjuka handleden
och höll henne i ett hårt grepp.
»Louis, gå efter doktor Jonson», befallde hon, och Louis
skyndade därifrån.
Sussi grät som om hjärtat velat brista. Julia släppte sitt
hårda tag och kröp ihop på knä vid sängens huvudgärd.
Hon talade dämpat och mjukt som till ett sjukt barn:
»Sussi, lillaste lilla min Sussi, varför hatar du mig så ?»
»Du vill ta Louis ifrån mig!»
»Vill jag?»
»Det har du velat länge!»
»Vad ska jag med honom att göra?»
»Han älskar dig —»
»Gör han! Du lilla dumsnut!»
»Och du älskar honom —»
»Å, du stora toka! Då vore det väl ingen nöd för mig!»
»Vad menar du?»
»Då hade ju den starka, lea Julia bara den lilla, söta Sussi
att slå ur brädan.»
»Ja, det är väl inte svårt?»
»Jo, det är mycket svårt, för Louis älskar bara dig.»
»Julia — driv inte med mig!»
»Nej Sussi, aldrig, aldrig mer! Du kan vara så lugn.»
Och Sussi blev lugn. Hon kunde inte längre missta sig
på att inte Julia menade vad hon sa. Hennes röst darrade
av undertryckt sinnesrörelse och Julia kysste Sussis hand,
som hon nu höll i sin, som en öm mor skulle kyssa sitt
sorgsna barn, i erkännande av att vara den som själv felat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
