Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vred sig, slog mod armarna, spände sig stel och
gapade efter luft. Så kom hostan.
»Dör han mamma? Dör han?» hviskade
gossen. Han stod nedtryckt under gubbens arm,
och hans panna snuddade vid den sjuka kroppen.
Ingrid började gråta.
»Jag vill gå min väg. Jag — vill — gå-å-»
snyftade hon.
Frida lugnade henne:
»Inte dör han nu. inte. Han vill ha luft.»
Hon gick och öppnade dörren.
»Där är ju Bengt. Hvar är Sven?»
»Han kommer. — Hvad har ni för er?
»Å det är Lostman. Jag tror det lider mot
slutet.»
»Så.» — Bengt steg in.
»Goddag, Lostman.»
Gubbens ögon snurrade rundt; hostan hade
gjort honom yr i hufvudet. Han hörde icke orden
men kände rösten och svarade kort och häftigt.
»Bra!»
Bengt smålog och såg sig omkring; när han
fick sikte på Ingrid, smålog han ännu en gång.
»Jag tror du gråter? Ja kvinnor är känsliga,
unga kvinnor. — Hur är det med dig, Frida?
Gråter du också?»
Nej, Frida grät icke. Man kan vara känslig
ändå. Och föröfrigt borde Ingrid verkligen skynda
sig med påklädningen. Eller tänkte hon gå
omkring naken, när Sven kom?
»Hvarför skulle hon inte göra det? Om hon
vill och han vill? I själfva verket är det, hvad
alla älskande vill: vara nakna inför hvarandra.
Och det är icke någon ond och neslig drift, som
du tror. Det är nästan det enda vackra och sanna
som finns hos älskande. Till en början, åtminstone.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
