Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Climacus». Detta postscriptum var, såsom det
plägar sägas om postscripta i fruntimmersbref, fullt ut lika
vigtigt och ansenligt, som det, som gick förut;
»Efterskriften» innehöll 480 sidor stor oktav och utgör medelpunkten
af Kierkegaards författarskap.
Den utgör en fortsättning af tankegången i »Filosofiske
Smuler». Den affärdar först det objektiva problemet om
kristendomens sanning. Kierkegaard är tillräckligt tänkare
för att inse, att den omständigheten, att samfund funnits, som
åt särskilda känslor och dogmer gifvit benämningen kristna,
icke är något bevis för sanningen af den kristna religionen.
Ett par sidor äro honom tillräckliga för att hlotta den
grundtvigska hypotesens svaghet. Men han har ingen aning
om hela den moderna religionsvetenskapen, om den
jämförande mytologien, om undersökningarna rörande den
äldsta kristna tidens historia, hvilket alt samman just då tog
sin början och som under 20 års förlopp har förändrat hela
uppfattningen af religionens natur. Han hade i allmänhet
litet eller intet sinne för det, som är i sin uppkomst och
i sin gryning. I stället för att beröras af det i tillkomst
varande, uttömmer han sig i en flod af polemik mot ett
förgånget, mot den hegelska religionsfilosofien, med hvilken
ett par år därefter ingen människa vidare sysselsatte sig. 1
Och därpå kommer han så till sitt eget, sitt afgörande
problem, det subjektiva förhållandet till kristendomens
sanning, eller med andra ord till den frågan: Huru kan
jag, Johannes Climacus, få del af det goda, kalladt en evig
salighet, som kristendomen utlofvar? Och svaret lyder:
Genom att blifva subjektiv.
Det göres ingen hemlighet af, att föreställningen om
en evig salighet är den bevekelsegrund, som ligger bakom
1 Han utbrister själf, jag mins ej pä hvilket ställe, triumferande: »Och
nu efter 1848, hvem tänker nu pä »systemet»?» och märker ej, att just detta
träffar honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
