Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan spåra anläggningen till »Enten-Eller» samt därmed
äfven de första fröna till Kierkegaards senare verk.
Det var att vänta, det en författare, så upptagen med
sig själf, som denne, till ämne för sin disputation icke skulle
välja ett ämne, hvilket till hans egen personlighet stode i
ett endast tillfälligt förhållande. Så skedde ej häller. Jag
har nämnt, huru djupt anlaget för polemisk kvickhet var
nedlagdt i hans själ, och vi finna också, att hans första
af-sigt var att i sin disputation afhandla satiren hos de gamle.
Men satiren såsom öppet, rättfram uttaladt hån hade ej den
egenskap af förborgadt, den dubbelhet, som öfverensstämde
med hans väsen, icke den afvisande ensamhet, som passade
för hans natur. Ironien däremot förenar i sig de två
grundegenskaper, som lågo så nära hvar andra i hans varelses
innersta, förställningen och kvickheten. Man kan slå sig
till samman för att gemensamt satirisera; men man är
ensam om sin ironi. Den, soin öppet förlöjligar en sak, menar
hvad han säger; men ironikern säger just det, som han ej
menar. Han är isolerad genom att vara inåtvänd, afvisande
utåt genom förställning och mystifikation. Kierkegaard
beslöt därför att framställa ironien i dess äldste berömde
representant.
Och det var icke nog med, att han genom en förening
af forskning och ingifvelse förmådde troget och skarpt
framställa Sokrates, utan från denna stund började han åt sig
själf forma en mask efter den gamle Grekens mönster. Den
såsom dansk teologie kandidat förklädde Alkibiades
försvann och i hans ställe stod en Sokrates.
Men trots alt hans sinne för Grekerne och hans glädje
af dem var han en fullkomligt ^ogrekisk företeelse, och han
var ogrekisk i annan mening, änSokrates var det, hvilken
till en del kan sägas beteckna den helleniska andens
själf-upplösning; hans mörka lidelser voro ogrekiska och
osokratiska. hans öfvervägande lyrik och hans roccocostil voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
