Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
fjärde upplagan, och uttryck och rader ur den börja redan
bli klassiska. Hvari låg orsaken till denna framgång?
Man tvingas att jämföra boken med dåtidens nya och
näst nya dikter. Sverige ägde två erkändt betydande skalder,
Snoilsky och Viktor Rydberg, båda närmande sig
ålderdomen, båda allvarliga och reflekterande, båda socialt
intresserade. Deras dikter hade mognadens ro och hvila,
middagstimmens fulltoniga sång. De voro hvarandra mycket
olika, men hörde likväl tillsammans i det, att deras diktning
speglade äldre bilder än samtidens nyaste prosa visade fram.
Det var något för svalt, alltför blott tänkt i deras för öfrigt
så mäktiga och storslagna konst. Vi ägde både
verklighetsskildrare och fantasidiktare af förtjänst. Det innebär inget
underskattande af något namn hvarken af de nu nämnda
eller af onämnda, då jag betonar att ingen af dem alla
hade nått fram till den allmängiltighet, den personliga styrka
i sin dikt, som oemotståndligt rycker alla med.
Ty det var något annat, som man nu omedvetet lyddes
efter. Först och främst efter en siäl i orolig svingning, en
känsla, som flydde mellan ytterlighet och ytterlighet, från
brant till brant. Och vidare en ny form, en rytm som sjöng
sig själf och i hvilken diktens stämning fått sitt allra finaste
uttryck i en skiftning och en följd af tonelement, hvars
själsliga innebörd undandrog sig äfven den skarpaste
analysens bestämning.
En ny dikt var verkligen kommen tre år före Fröding.
Det var Verner von Heidenstams första diktsamling »Vallfart
och Vandringsår». Den är gryningen af en ny dag inom
vår diktkonst. Men den var inte nog, den gaf Dara en sida
af det nya. Den visade bara ett nytt sätt att se allt, men
endast undantagsvis sjöns hans vers med en melodi, hvars
välljud tog örat fånget. Fröding har själf i en granskning
af boken påpekat detta, jämsides med de lifligaste uttryck
af tjusning öfver den själfständighet och det nya, friska,
röda blod, som där mötte honom. Men det var sant, som
han skref i ett bref till sin syster: »Dikten har förlorat
sambandet med musiken och i stället närmat sig
vetenskapen.»
Det är genom sin medvetenhet i denna punkt, genom
sin bestämda sträfvan att göra dikten melodisk, som Fröding
blir reformator, och det är härigenom och genom sin rikare,
djupare känsla, som han går utöfver sin föregångare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
