Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Wankiifs sättargosse kom till Stiernhielm för att få mera
manuskript till den påbörjade boken »Baculus Garolinus»
eller »Karlsstafven» och Stiernhielm satt i ett gladt lag,
svarade han förargad: »Hälsa du Wankijf och fråga honom,
om jag skall sitta och pina ut ögonen på mig för hans
skull.> Pojken fick gå, och Baculus Carohnus förblef
ofullbordad. Jag undrar, hur många dikter af Karlfeldt som
aldrig blifvit skrifna, emedan han med samma sorglöshet
som Stiernhielm låtit en dag, en vecka eller mer rulla bort
utan att forma i ord hvad som bildats till dikt i hans sinne!
När Stiernhielm satte Vixit, dum viæit, lcetus som sitt lifs
signum, låter Karlfeldt sin löskerkarl utropa: »Jag är så
glad att jag fått lefva» — trots allt hvad han lidit.
I.
Karlfeldt, som blifvit biblioteksman efter ett par
försök som lärare vid folkhögskola och samskola och numera
är stockholmsbo, föddes den 20 juli 1864 i Folkärna socken,
Folkare härad, i sydligaste Dalarna. Sin skoltid tillbragte
han i Västerås, där han blef student 1885. Som en
kuriositet kan nämnas, att Västerås läroverk på den tiden
ensamt bland alla landets hade den gamle Ekelunds
lärobok i historia och inte Odhners — något som nyss kom
illa till pass för dess forne lärjunge, då han intrftdestalade
om Odhner. Ett barndomsminne af denne hade han ju inte.
— Västerås hade den fördelen med sig, att det var en liten
stad med landsbygden tätt inpå. Den som ofta och länge
gaf sig utom stans hank och stör, det var Karlfeldt. Skogen
var honom tidigt kär liksom dikten, men för båda närde
han äfven skygghet. Men naturligtvis tillhörde han den
vittra gymnasistföreningen och skref vers i dess tidning.
Det dröjde i alla fall tul Uppsalatiden, innan något vardt
synligt i tryck af hans hand. Då hade han gått igenom
den tör utvecklingen af hans natursinne betydelsefulla
årliga skilsmässan från hembygden under terminerna och
återföreningen med den under ferierna. Karlfeldts hembygd
har visserligen inte Leksands eller Rättviks landskapliga
skönhet — Sätertrakten tillhör icke riktigt på allvar Dalarna,
säger Almquist i inledningen till »Amorina» — men är
likväl fager och intagande nog. Dalälfven flyter bred och
mäktig genom nejden från synrand till synrand; bortom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
