Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt lif hade en sådan fullhet. Ibland gör hon som Kipling,
slänger ifrån sig ett: »den och den gjorde det och det, men
det är en annan historia»; hjärtlöst nog tillfogar hon
enstädes till och med: »och den yppersta af gamla historier.»
Men hvad hon tar med är brokigt och ingen torrhet låder
vid det. Allt är med i denna trollbygd (utom barn): hemskhet
och fröjd, ljufhet och harm, ingen dag utan handling.
Jag vet ingen nordisk författare, som detta erinrar om i
så hög grad som Hans Christian Andersen. Gösta Berlings
saga står ensam inom Selma Lagerlöfs alstring därigenom,
att där behärskade ämnet henne, sedan har det varit
tvärtom. Själf har hon förklarat, att sagan fick vänta för
länge på att bli berättad. Tvärtemot tror jag, att just
detta långvariga drömmeri öfver berättelserna har gifvit
dem denna samlade styrka, denna klara glans öfver alla
färger, och att det var all hennes ungdoms hämmade,
sparade och bundna lifsglädje och lifstörst, som tog sig uttryck
i de dityrambiska rader, hvarmed patron Julius hälsar
Värmland och där Selma Lagerlöfs egen uppfattning talar
oförbehållsam.
Att somlig kritik inte kunde smälta boken och att en
känd akademisk kritiker förklarade, »att som motto för det
hela hade kunnat tjäna ... en liten underfull praktblomma:
Stackars den, som är dum. Det är synd om honom, hvar
han är. Och mest synd är det om den, som är dum och
bor i Värmland», det är ju inte förvånande, äfven om det
vittnar om en sällsynt brist på nobless och förstånd. Mera
öfverraskande synes mig, att äfven kritik, som sett djupare,
ihållande förklarat, att boken är »tafatt» komponerad. Den
förebråelsen har upprepats så ofta, att författarinnan själf
tycks ha blifvit öfvertygad om dess sanning.
Jag kan inte annat än finna, att kompositionen är en
af arbetets starkaste sidor. Endast man inte fordrar den
vanliga romantekniken där. Gösta Berlings saga är nämligen
ingen roman i vanlig mening. Den är ett folkepos.
I svensk litteratur har den två föregångare: Fredmans
Epistlar och Fänrik Ståls Sägner, båda skrifna i versform.
Som prosafolkepos är det vårt första, och Heidenstams
»Karolinerna» är dess närmaste efterföljare.
Ty Gösta Berling själf är inte så mycket för mer än
de andra kavaljererna som man fordrat att han skulle varit
på grund af boktiteln. Han är den yngste och mest
betydande af dem och kring honom som axel vänder sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
