Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147 Ett solhvarf.
Hertha såg derpå med ett uttryck der en
rörande glädje stridde med sorgen. Ty hon kunde
ej göra sig illusion deröfver: denna hand som nu
så vänliet delade ut frukter och blommor, och som
sedan tryckte hennes så varmt, denna feberheta
hand skulle innan långt ligga stel och kall i jorden.
Vid den tanken kände hon ett stygn i sitt hjerta
och qväfde med möda en konvulsivisk suck.
Dock — hon qväfde den.
När vintern kom med sina klara dagar, sin
friska snö, och domherren sjöng i de af
iskrystal-ler glittrande träden, då reste sig än en gång
Yngves krafter och hans hopp på lifvet. Han
njöt så hjertligt af hemlandets herrliga vinter, af
den hemmets treflighet, som få länder äga så, som
vi, i våra landtliga hem. Han kunde nu stundom
hålla sin svärfar sällskap vid hans aftonpipa, framför
den knastrande furubràsan, och öfver-direktören var
aldrig ovänlig mot Yngve och tycktes alltid se
honom gerna. Yngve hjelpte äfven någon gång,
lekfullt, moster Nella att trassla in en härfva under
föregifvande att reda den, med ett ord, han var
ibland den förra lefnadsglada Yngve. Men det var.
som lampans uppflammande ljus kort innan det
slocknar. Mot våren aftogo Yngves krafter
synbart och hastigt; och en ovanlig dysterhet intog
ibland hans sinne. Hertha såg att en kamp
föregick i hans själ. Hon förstod den ty hon
kämpade lyst som han och för hans skull. Och de
segrade tillsammans. Yngve hängaf sig i sin dom
i kärleksfull lydnad och tycktes derefter blott
fullare njuta allt hvad lifvet ännu skänkte honom,
framför allt i Herthas kärlek. Ju svagare han
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
