Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147 Natten pà Knngsfältet.
viel dagens ljus. Det var den af ett läger, som
påminte om krigets skräck och förödelser.
Under dagen såg man bland stadens
rykande ruiner och kring de nedbrända tomterna,
irra bleka gestalter, med bekymret i sina drag,
sökande hvad som varit eller om något stod qvar
af deras förra hem.
Yid den brända tomten af sitt fordna
välordnade hem, stod Fru Christina Dufva med sin
man, sina gamla föräldrar och sina barn och sade:
»Vi ha haft lycka och medgång i så inånga,
många år; skulle icke äfven vi behöfva pröfvas
af någon motgång? Vi ha ju dock alla fått
behålla hvarandra. Vi äro friska; vi kunna arbeta.
Låt oss inte klaga, utan Lacka Gud!»
»Mina flickor, mina Dufvor!» sade fadren, »Gud
ske lof, att jag har er alla!»
Som en flock dufvor smögo sig de sju
flickorna kring föräldrarne smekande. De skulle
»hjelpa dem, de skulle arbeta för dem och
hvarandra!»
Fru Tupplander smög sig äfven i
morgon-vakten åter till sitt hus, som hon fann orördt af
lågorna. Den första syn, som der slog henne med
förvåning och i första ögonblicket med
förskräckelse, var hennes — Fröken, fröken Krusbjörn,
som stod lifslefvande i köket, sysselsatt med att
— äta en stor smörgås. Öfver återseendets
effekter och förklaringar kasta vi ett förhänge.
Fram på dagen gick fru Uggla omkring,
grufvando sig öfver allt, som skett, och öfver allt,
som skulle ske, födande sin mörka fantasi med
de dystraste framlidstaflor, med ohjelpligheten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
