Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 31 Oktober
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag will, utan det jag hatar, det gör jag". Jag wille wara orubbligt
saktmodig och mild, men gripes i ett ögonblick af wrede och otålighet.
Jag wille wara beständigt ren och fri från alla syndiga begärelser, men
gripes fången af syndens lag, så att jag gör, det jag hatar. Jag wille
wara ödmjuk mot alla menniskor, tålig i bedröfwelsen, oegennyttig och
himmelskt sinnad; men på ett ögonblick är jag förd från mitt rätta sinne
till ett tillstånd, som är mig en gåta och en förskräckelse. Hwad är nu
allt sådant, om icke just det apostelen här säger: Jag gripes fången i
syndens lag, som är i mina lemmar. Och hwem kan säga, huru illa
det då kan tillgå?
Att nu Anden likwäl behåller segren, det beror derpå, att själen
under allt förblir i den heliga håg, som ännu fortfarande uppreser sig
emot köttet, strider emot synden och med ånger och tro åter upprättas
wid nådestolen, åter får förnyad tröst, håg och kraft att fortsätta
wandringen efter Anden; det beror derpå, att själen genom alla
förödmjukande erfarenheter blir blott desto mer gudfruktig, alltmer lärer känna
sin swaghet och syndens fruktanswärda makt, samt alltmer drifwes till
bönen och ordet, att der söka hjelp. Huru härmed går, det är ett mycket
wigtigt förhållande att gifwa akt uppå; ty går det twärtom så, att
själen börjar alltmer blifwa borta från nådestolen, trifwas i synden och
ursäkta henne, då wittnar detta om ett tillbakagående, ja, om sömn
eller död. Men blir synden twärtom alltmer förskräcklig för anden, och
just den synd, som mitt kött mest älskar, så att jag omsider håller alla
andra synder ringa emot denna, håller mig sjelf för den owärdigaste
syndare, men nåden och Christus alltmer oumbärliga: då wittnar detta,
att anden under alla strider blir alltmer gudfruktig och helgad. Skulle
det åter hafwa kommit derhän, att all strid upphört, att själen nu finner
sig så god och from, som hon will wara, då är detta wisst ett tecken,
att hon somnat och stilla gifwit sig åt fienden. När det går som bäst
i detta lifwet, går det så, att synden icke är död och fåfäng, utan
beswärlig och tryckande, emedan jag icke lemnar mig åt hennes wilja, utan
wakande och bedjande kämpar emot henne. Men då blir ofta striden
hård och nöden stor. Detta är, hwad de tjusta och sofwande själar icke
weta af; detta är den strid, som föres af dem, hwilka kämpa för en
krona, och hos hwilka lagen uppwäckt all begärelse.
Jag arma menska, ho skall lösa mig
Från denna dödens kropp, som så mig trycker?
Det gamla sinnet rörer åter sig,
Just när jag nyss det öfwerwunnet tycker.
Men Gudi ware tack, som segren ger!
Uti hans kraft skall jag allt framgent strida;
Så tjenar jag nu icke syndens lag,
Men skall i allting öfwerwinna wida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
