Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 15 Augusti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekymrets stunder? Utan twifwel den, att man begynner direkt att bedja,
utan att hafwa först tackat och lofwat. "Jag undrade", säger en man,
"när jag läste Luthers allwarsamma anmärkning öfwer denna förwända
ordning, att man börjar först bedja och icke först tackar och lofwar; men
jag har nu lifligt erfarit, hwilken förträfflig anmärkning det war." Luther
talar öfwer Ps. 18: 4: "Jag will lofwa och åkalla Herren", och säger:
"Man kan icke tro, hwad Guds lof är för ett kraftigt medel wid
tillstötande fara. Ty så snart du begynner lofwa Gud, blir det onda genast
mildradt, det tröstliga modet wäxer, och derpå följer Guds åkallande
med tillförsigt. Fördenskull hafwa alla rätta Guds tjenare sett sig wäl
före, att de icke begynt på något annat sätt, eller i någon annan
ordning sökt tröst och hjelp emot det onda, än denna vers lär oss: man
skall icke först åkalla Herren, utan först lofwa Honom. Det finnes
menniskor, som jämra sig inför Herren, men blifwa icke hörda. De
ropa, men der är ingen hjelpare, till Herren, men Han swarar dem
intet. Hwarföre det? Emedan de, då de ropade till Herren, icke
lofwade Honom, utan woro harmsna på Honom; de hafwa icke föreställt
sig Herren, huru ljuflig Han är, utan endast tänkt på sin bittra
erfarenhet. Men ingen blir befriad från det onda derigenom, att han
endast ser på sitt elände och förskräckes för detsamma, utan derigenom, att
han sluter sig till Herren och ser på hans godhet."
Det tyckes dock wara ett swårföljdt råd, att man skall i nödens
stund begynna med att lofwa Gud. Men detta är ock något, som skall
utmärka den renare tron och den äkta bruden, som håller brudgummen
för mer än alla hans gåfwor, som wördar och prisar Herren sjelf, icke
blott när Han gör, hwad oss behagar, utan i all tid, för hwad Han är
i sig sjelf. Skökokärleken kan blott tacka för gåfwor, men icke lofwa för
Herrens egen förträfflighet. Dock blir det äfwen för trogna en swår
konst, att midt i nödens och bekymrets mörker höja sig till Guds egen
ewiga godhet och trohet; men försök endast, när du är i detta mörker,
och grip till Guds lof, försänk dig i Guds egenskaper och de stora prof
deraf, som du och alla heliga haft förut, så skall du snart erfara
lättnad och omsider besanna Davids ord: "Att lofwa wår Gud är en
kostlig ting; det lofwet är ljufligt och dägligt".
Lofwen då Herren! ty Herren att lofwa
Det är en kostelig, dägelig ting;
Ty de elända med nåd Han upprättar,
Sjungom till skiftes med harpor hans lof.
Han har ej lust till de stolta och starka,
Men till de fattiga har Han behag;
Dem Honom frukta och hoppas på Honom,
Dem Han wälsignar och skaffar dem frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
