Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 13 Maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 13 Maj.
Ty jag säger igenom den nåd, som är mig gifwen, hwar
och en af eder, att ingen hålle mer af sig, än honom
bör hålla. Rom. 12:3.
Då apostelen skrifwit hela det bref, i hwilket dessa ord
förekomma, till "alla dem, som woro i Rom, Guds käraste, kallade heliga",
och han likwäl här särskildt tillägger: "hwar och en af eder", märka
wi ett bestämdt syfte att tränga in på hwarje christen, att uttrycka
det hwar och en skulle behöfwa denna warning, att ingen enda borde
anse sig fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - hwarjemte
det antyder denna frestelses stora skadlighet, då apostelen icke will, att
en enda skulle låta denna förmaning gå sig förbi.
Att tänka för högt om sig, att om sina gåfwor och krafter hysa
för stora föreställningar, således bedåras af högmodsanden, detta är
det farliga onda, för hwilket apostelen här warnar. Och för att ännu
nogare se, hwad han på detta ställe åsyftar, måste man akta på
sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), der
apostelen utwecklar de andliga gåfwornas olikhet och rätta bruk i
församlingen, hwarwid han anmärker, att alla trogna äro en kropp tillhopa
och inbördes hwarandras lemmar, som hafwa åtskilliga gåfwor.
Apostelen menar då, att wi icke böra för de olika gåfwornas skull
söndras eller upphöja oss sjelfwa och förakta andra, utan förblifwa i
andens enhet, ödmjukhet och kärlek.
Om wi ock nu förstått apostelens förmaning, hafwa wi dock
dermed icke sjelfwa saken. Här fordras ännu Guds synnerliga
förbarmande, om någon skall kunna undgå att tänka för högt om sig, ja,
att blifwa alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga
högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all menniskonatur och
så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt
godt, att en christen, som förstått detta, kan grufwa sig för sitt lif och
endast ropa och bedja: "Gud, förbarma dig!" Ty ingen menniska är fri
från denna böjelse. Nej, den ligger i sjelfwa naturen. Wi finna den
redan hos de små barnen, då de så tidigt börja att skryta och berömma
sig emot hwarandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.w.
Ja, wi weta, att det war isynnerhet egenkärlek och högmod, som den
fallne ängelen i begynnelsen afsmittade på menniskan, då han sade: "I
skolen warda såsom Gud". Sedan finna wi ock denna natur så påtränga
hos menniskor, att knappt någon christen kan få blifwa stilla i sin
obemärkthet, utan hwar och en will uppåt; att äfwen der, hwarest man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
