Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hört det akademiska kapellet under hans anförande kan
nog fatta, att Hans Järtas målning af musiken vid prins
Gustafs födelse (i försvaret för de anklagade i musik-processen)
var efter naturen. Hæffner hade deremot redan ett stort rykte
såsom både kompositör och anförare, då han kom till Upsala,
och att anföraren vid stora Operan i Stockholm, Kraus’ och
Voglers efterträdare, nedlät sig att blifva anförare för det lilla
akademiska kapellet i Upsala, gjorde naturligtvis att han
emottogs med öppna armar. Öfver värdet af hans kompositioner
tillät man sig icke att döma. Man visste att han komponerat
operorna Electra, Renaud o. s. v., men ingen i Upsala hade
hört mer af dem, än de profstycken som funnos införda i
Åhlströms ”Musikaliska Tidsfördrif”, och hvilka, sanningen att
säga, ej vittnade om mycket snille och känsla hos tonsättaren.
Men Hæffner hade ett nit för sin sak, en kärlek för konsten,
som i hans nya befattning ersatte alla andra egenskaper. Långt
ifrån att visa något förnämt förakt öfver de små tillgångarne,
eller låta sig nedslå af några hinder, började han organisera
orkester och kör på det sätt, att han gick ur hus i hus och
uppsökte alla som hade någon skymt af talang, eller anlag
dertill, bjöd dem hem till sig, lofvade dem kostnadsfri
undervisning och uppmuntrade dem med loford, som, ehuru oftast
öfverdrifna, hade den verkan, att arbetena gingo med en
förvånande fart. Äfven jag infördes i den musikaliska hvirfveln.
En vacker dag, då vi ännu knappt visste att Hæffner fans i
staden, inkom till oss en liten gubbe, med grått, yfvigt, krusigt
hår, lifliga ögon, platt näsa, bred mun, talande med
strömforsens häftighet en barbarisk rotvälska af Neder-Saxiska och
Svenska. ”Mikke tjenner! Jak er Hæffner. Mikke tjenner!
Här skall man vare en pra schtemme. Ten vill jak man höre.”
Derpå satte han sig till ett s. k. Lindholms klaver, som stod
i rummet, ty den tiden fans ännu icke något piano i Upsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
