Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henri Bergson, hans liv och skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid slutakten i skolan följande år, meddelar Le Moniteur
för den 5 augusti 1885, hölls »det övliga högtidstalet av hr
Bergson, lärare i filosofi. Det är en högst beaktansvärd
studie över Det fina levnadsvettet, avfattad i ett ypperligt
språk, innehållande en rikedom på iakttagelser och
anmärkningar, fulla av träffsäker originalitet».
Det samvetsgranna bladet meddelar föredraget i dess helhet
och då det mig veterligt aldrig varit upptryckt efter det
exemplar som ännu finnes i behåll i Bibliothèque Nationale
i Paris, skall jag tillåta mig anföra några stycken därur.
Bergson, börjar sitt tal med en smått skämtsam
vändning om att ingen lärjunge vid prisutdelningen blivit
ihågkommen med belöning för levnadsvett — detta ’ämne’ kunde
tro sig bortglömt, man skyller det en liten gottgörelse.
Vore fasonerna det väsentliga, skulle den vilde kunna
sägas vara mer hyfsad än vi. Till hälsning tar han av
sandalerna, om han har några... Men att iaktta seden
(uppträda civiliserat) är ej detsamma som att äga levnadsvett.
Bergson ger därpå följande ironiska teckning av
de ceremoniösa: Man möter ofta folk med läggning åt
det ceremoniösa, med många stereotypa vändningar till sitt
förfogande, ett behagligt sätt att hälsa, det älskvärdaste
småleende, och ändå kan man inte kalla dem verkligt bildade
till sitt väsen. De oändliga försiktighetsmått, med vilka de
omge sig när de tala, tyckas beräknade att hålla en på
avstånd, deras levnadsvett är en fernissa, men liksom färgen
på nymålade dörrar förbjuder den en att komma för när.
Ni känner er heller inte väl till pass när slumpen för er
i dessa människors väg, ni anar egoisten i dem, känner på
er deras likgiltighet, så ni snart nog själv blir orättvis och
tyder till det värsta allt vad de yttra, var åtbörd de visa:
småle de, tror ni det är av medlidande; ge de sig hän, är
det för att bli fortare fria från er, och följa de er till dörren,
är det bara för att riktigt övertyga sig om att ni gått.
Talet fortsätter sedan i dessa ordalag:
Var och en av oss har dels sin särskilda läggning av
naturen, dels vissa vanor som uppfostran, yrket, den plats
han intar här i världen inrotat hos honom... Samhällets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
