Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Spencers utvecklingslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Detta är emellertid Spencers illusion. Han tar
verkligheten i dess närvarande form, bryter sönder den, spränger
den i stycken som han strör ut åt alla håll, därpå
»integrerar» han dessa fragment och »undandrar dem rörelsen».
Och när han i ett mosaikarbete endast efterbildat Alltet,
inbillar han sig ha uppdragit dess grundlinjer och givit
dess genesis.
Se till exempel, hur han tänker sig materien! Han
tar skilda element, som han samlar till kroppar man kan
se och ta på, solida smådelar som han till en början
förutsätter kringspridda i rummet. Liksom om soliditeten, som
ju ligger oss allra närmast och bäst kan hanteras av oss,
kunde finnas i själva materialitetens grund! Ju längre fysiken
fortgår, dess klarare röjer den, hur omöjligt det är att
föreställa sig eterns eller elektricitetens egenskaper efter mönstret
av egenskaperna hos den materia vi uppfatta. Och
filosofien, som går ännu längre än till etern, den skematiska
beteckningen för relationerna mellan fenomenen, den vet,
att vad som hos tingen kan ses och vidröras, föreställer
det möjliga ingrepp vår handling kan öva på dem. Det är
icke genom att åter sammansätta det utvecklade med sig
själv eller dela sönder det som redan är utvecklat, som man
kommer fram till principen för det som är statt i
utveckling. Det är icke så man lyckas återge bilden av den
utveckling som däri nått sin fullbordan.
Och hur tänker sig Spencer andens utveckling? Genom
att sätta samman reflex med reflex tror han sig kunna
framföda instinkten och den förnuftiga viljan. Han har inte
blick för att den specialiserade reflexen, som är en
slutpunkt för utvecklingen, lika litet som den konsoliderade
viljan, helt enkelt kan förutsättas vid starten. Bägge två
äro de upplag för utvecklingsrörelser, och utvecklingsrörelsen
själv kan lika litet uttryckas som funktion av endast den
förra som av den andra enbart. På djurskalans lägsta steg
sätter reaktionen mot en retning utifrån ännu på långt när
inte i gång någon bestämd mekanism, såsom fallet är vid
reflexen, ej heller har den fritt val mellan ett flertal bestämda
mekanismer, som fallet är vid viljeakten. Den ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
