Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudomligt och mänskligt - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När man vädjade till honom med den vanliga frasen:
»Ni kan förbättra er ställning genom en uppriktig
bekännelse», smålog han föraktfullt och svarade efter ett
ögonblicks tystnad:
— Om ni tror ni kan förmå mig att av fruktan eller
för egen fördels skull förråda kamrater, så dömer ni
efter er själva. Kan ni verkligen tro att jag inte beredde
mig på det värsta, när jag inlät mig på den sak som
jag nu står anklagad för? Alltså kan ni varken skrämma
eller överrumpla mig på något sätt; gör vad ni vill,
men jag kommer inte att yppa något.
Och han njöt av att se de förlägna blickar hans
domare växlade.
När han i Peter-Paulsfästningen sattes in i en fuktig
liten cell med mörkt glas för fönstergluggen uppe
under taket och förstod att detta icke var för månader
utan för år, greps han av fasa. Fasansfull var den
reglementerade, livlösa tystnaden och medvetandet om
att han icke var ensam, att på andra sidan de
ogenomträngliga väggarna sutto andra fångar, dömda till tio,
till tjugu år, människor som begingo självmord, som
blevo vansinniga, som långsamt dogo av lungsot. Där
voro både kvinnor och män och kanske vänner...
»När några år har gått, kommer du också att mista
förståndet, hänga dig eller dö, och ingen får någonsin
veta något om dig», tänkte han.
Och hans sinne fylldes av förbittring mot alla
människor och i synnerhet mot dem som voro orsaken till
hans fångenskap. Förbittringen krävde föremål, krävde
rörelse, stim. Men här rådde dödstystnad — tysta steg
av tysta människor, som inte besvarade frågor, ljudet
av öppnade och stängda dörrar, mat vid bestämda
klockslag, fåordiga vakters besök, ljuset från den uppgående
solen genom matta rutor, mörker och samma tystnad,
samma mjuka steg och evinnerligt samma ljud... Som
i dag så i morgon ... Och förbittringen, som ej fann
utlopp, sönderslet hans hjärta.
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
