Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon hade alltid ett skratt eller ett leende till hands
åt honom, och hennes hand låg alltid smekande kvar
så snart den råkade vidröra hans. Men alltid, då
hon såg på McCan, blev hennes ansikte hårdt och
skoningslöst och hennes ögon blixtrade kallt.
Om natten blev det blåst och snö, och under en hel
dags storm kämpade de sig fram i blindo, gingo
förbi vägen som ledde uppför en liten å och gingo
över en ås i väster. De vandrade vidare i
ytterligare två dagar, gingo över andra oriktiga åsar, pch
under dessa båda dagar lämnade de våren bakom sig
och klättrade upp i vinterns rike.
»De unga männen ha tappat bort våra spår, och
vad hindrar oss då från att ta oss en dags rast?» sade
McCan i bönfallande ton.
Men ingen rast beviljades. Nigger och Labiskwee
förstodo sin farliga belägenhet. De hade gått vilse
i de höga bergen, och de hade ej sett något vildt
eller spår därav. Dag efter dag kämpade de sig fram
genom ett svårtillgängligt landskap, som tvingade
dem att villsamt slingra sig fram genom floddalar
och sänkor som sällan ledde västerut. Då de väl
kommit in i en sådan, kunde de endast följa den,
vart den än ledde, ty de isbeklädda topparna och
höga åsarna å ömse sidor voro oåtkomliga. De
förfärliga strapatserna och kölden slukade energi,
och ändå måste de minska sina matransoner.
En natt väcktes Nigger av ljud som av en
brottning. Han hörde tydligt stönande läten från den
plats där McCan sov. Han sparkade till brasan
så att den lågade upp, och vid dess sken såg han
Labiskwee stå med händerna om hans strupe och
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
