Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Håll!» ropade Stabben. »Snön måste packas till.»
Nigger drog fram snöskorna under surrtågen, band
fast dem vid sina mockasinklädda fötter och gick
förut för att trampa till snön åt hundarna.
Det var ett tungt arbete. Hundar och
människor hade varit satta på klen kost i flera dagar,
och de hade inte mycket krafter kvar. De följde
visserligen åns bädd, men den sluttade så starkt,
att det blev en mödosam stigning. De höga
klippväggarna drogo sig hastigt så nära tillsammans att
deras väg gick på bottnen av en trång klyfta. Den
långa skymningen, som stängdes in mellan de höga
bergen, var endast ett halvmörker.
»Det är en fälla», sade Stabben. »Alltihop ser
misstänkt ut. Marken är ihålig. Det här går aldrig
väl.»
Nigger svarade icke, och i en halvtimme knogade
de på under tystnad — en tystnad som åter bröts
av Stabben.
»Nu viskar det inne i skallen på mig», brummade
han. »Jag hör alldeles tydligt röster, och jag skall
tala om för dig vad de säga, om du har lust att höra
på.»
»Sjung ut», sade Nigger.
»Jo, de säga rent ut, att vi aldrig komma, ut ur
den här hålvägen, inte på många dagar. Vi komma
att sätta oss fast här och det länge ändå.»
»Säga de ingenting om mat?» frågade Nigger
buttert. »För vi ha inte proviant för många dagar.»
»Nix. Inte ett knyst om proviant. Nå, vi reda oss
kanske. Men en sak vill jag säga dig, Nigger, öppet
och ärligt. Jag äter vilken av hundarna som helst,
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
