Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 Konkordiefornteln. II. 2.
Om människans fria vilja.
till Guds tag efter den invärtes
människan; men jag ser en annan
lag i mina lemmar, som strider
emot den lag, som i min håg är».
Och v. 25: »Så tjänar jag nu Guds
lag med hågen; men med köttet
tjänar jag syndens lag». Och till
galaterna, 5: 17, säger han: »Köttet
har begärelse emot anden och
anden emot köttet. Desamma äro
emot hvartannat, så att I icke
gören, hvad I viljen».
Häraf följer, att, så snart den
Helige Ande, som sagdt är, genom
ordet och sakramenterna har
begynt nya födelsens och
förnyelsens verk i oss, vi då verkligen
kunna och böra medverka genom
den Helige Andes kraft, fastän
ännu med stor svaghet.
Men det, att vi sålunda
medverka, är icke af våra köttsliga
och naturliga krafter utan af de
nya krafter och gåfvor, som den
Helige Ande uti omvändelsen har
begynt i oss; i hvilken mening
den helige Paulus med klara ord
allvarsamt förmanar oss, 2 Kor.
6: 1: »det vi icke såsom Guds
medhjälpare undfånge Guds nåd
fåfängt».
Men detta bör likväl förstås så
och ej annorledes, att en omvänd
människa gör så mycket och så
länge godt, som hon af Gud ledes,
styres och regeras genom den
Helige Ande. Ty så snart Herren
skulle taga sin milda hand ifrån
henne, skulle hon icke det ringaste
ögonblick kunna framhärda uti
lydnad emot Gud. Men om någon
ville taga Pauli språk i den
meningen, som skulle en omvänd
människa således verka tillsamman
med den Helige Ande, såsom två
hästar tillsamman draga en vagn;
så kunde det ej medgifvas utan att
kränka den himmelska sanningen.
Därföre är det en stor åtskill-
nad emellan döpta och icke döpta
människor. Ty emedan efter Pauli
lära »alla, som äro döpta, hafva
iklädt sig Kristus» (Gal. 3: 27) och
äro sannfärdeligen pånyttfödda,
hafva de redan en friad vilja, det
är, äro åter igen fria gjorda,
såsom Kristus vittnar (Joh. 8: 36);
hvarföre de också ej allenast höra
Guds ord utan också samtycka
därtill och anamma det med tron,
ehuru icke utan stor svaghet.
Ty efter vi i detta lifvet hafva
allenast undfått Andens förstling
och förnyelsen ännu icke är
full-kommen utan allenast påbegynt i
oss; så förblifver uti de utvalda
och verkligen pånyttfödda
människorna också en ständig strid
emellan köttet och anden. Och det
finnes icke allenast emellan de
kristna stor åtskillnad — af hvilka
den ene är svag och den andre
stark i anden — utan hvar och
en kristen kan äfvenväl finna
denna olikhet hos sig, att han än är
frimodig och genom andens kraft
färdig och beredd till allting, än
åter förskräckt och försagd och
stundom brinnande i kärleken, fast
uti tron och hoppet, men stundom
åter blifver han lam och
förkolnad och känner sin svaghet.
Men när de döpta människorna
hafva bedrifvit något emot
samvetet och låtit synden vara väldig
uti sin dödliga lekamen, bedröfvat
den Helige Ande uti sig och
förlorat honom, är det väl icke af
nöden, att de döpas om, utan att
de varda omvända igen, hvarom
tillförne är nog taladt.
Ty det är en ofelbar sanning,
att uti en sann omvändelse bör
en förändring, förnyelse och
rörelse ske uti människans förstånd,
vilja och hjärta, nämligen att
människan känner synderna, fruktar
för Guds vrede, afvänder sig ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
