Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - I. Om arfsynden - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 Konkordieformeln. II. 3.
Om trons rättfärdighet.
tur, ehuru den är fördärfvad, och
djäfvulens verk, som är synden,
hvilken låder vid Guds verk, och
är Guds verks innersta och
outsägliga fördärf.
Och d:r Luther själf har i denna
sak brukat ordet accidens såsom
ock qualitas (beskaffenhet) och
icke förkastat dessa ord. Dock
har han emellertid med synnerlig
flit och stort nit förklarat och ofta
sagt, huru förskräckligt detta
accidens eller tillfälligheten och
qualitas eller beskaffenheten är,
hvarigenom människans natur icke
allenast är besmittad och oren vorden
utan ock så alldeles öfverallt
fördärfvad, att intet godt och
helbregda är i densamma öfrigt. Ty så
lyda hans ord uti uttydningen
öfver den 90:de psalmen: »Antingen
vi nu kalla arfsynden en qualitas
(beskaffenhet) eller en sjukdom;
så är det i sanning det största
onda att icke allenast lida den
eviga vreden och döden utan ock
att icke en gång förstå det man
lider.» Och uti utläggningen öfver
det 3.dje kap. 1 Mos. B. säger han:
»Vi som äro besmittade med
arfsyndens förgift ifrån fotabjellet allt
intill hjässan; efter som detta har
händt, då naturen ännu var
fullkomlig» m. m.
II. Om människans fria
vilja eller krafter.
Emedan det hittills varit en tvist
icke allenast emellan oss och de
påfviska om människans fria vilja
och krafter, utan också några
teologer af den Augsburgiska
bekännelsen hafva därom sinsemellan
tvistat; så vilja vi allra först lära,
hvad hufvudfrågan är i denna tvis
tigheten emellan den Augsburgiska
bekännelsens teologer.
Alldenstund människan i
anseende till sin fria vilja kan
betraktas uti fyra mycket olika tillstånd;
så frågas icke nu, hurudan
hennes vilja varit före fallet, eller
hurudan hon är efter fallet, före
människans omvändelse, uti utvärtes
och timliga ting; ej heller frågas
det, hurudan den viljan är eller
huru stora dess krafter äro också
uti andliga saker, sedan hon
genom Guds Ande är pånyttfödd och
allaredan regeras af Guds Ande,
eller hurudan fri vilja hon
kommer att hafva, när hon skall
uppstå ifrån de döda. Utan detta är
den rätta och enda hufvudfrågan
i denna tvistighet: hvad en ännu
icke pånyttfödd människas
förstånd och vilja kan förmå och
göra uti själfva omvändelsen och
nya födelsen utaf sina egna och
efter fallet öfriga krafter,
nämligen då Guds ord predikas och
Guds nåd oss tillbjudes. Här
frågas, om människan kan bereda
sig att anamma denna Guds nåd,
omfatta henne och gifva Guds ord
bifall. Detta är den fråga, hvarom
redan i många år uti den
Augsburgiska bekännelsens
församlingar emellan några teologer blifvit
tvistadt.
En del har lärt och hållit före:
att fastän en människa af sina egna
krafter utan den Helige Andes
nåd icke kan göra Guds lag till
fyllest, sätta en rätt tro och lit
till Gud, frukta och älska honom,
så har hon dock ännu före den
nya födelsen så stora naturliga
krafter, att hon på något sätt, dock
mycket lamt, kan bereda och
lämpa" sig till Guds nåd och gifva
henne bifall. Men så framt icke
den Helige Andes nåd kommer
därtill, så kan detta bifall,
hurudant det är, intet uträtta utan
måste falla uti striden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
