Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
tro det af Guds uppenbarade ord.
Och uti Apologien är detsamma
korteligen sammanfattad! i
följande hufvudstycket
Först att detta arf-onda är ett
brott eller skuld, i följd hvaraf vi
alla äro för Adams och Evas
olydnads skull i fiendskap och
onåd hos Gud och af naturen
vredens barn, såsom apostelen
vittnar, Rom. 5: 12 ff. Ef. 2: 3.
Vidare att det består uti en
fullständig saknad, brist och förlust
af den i paradiset medskapade
rättfärdigheten och Guds beläte,
efter hvilket människan i
begynnelsen hade varit skapad i
sanning, helighet och rättfärdighet;
och att det tillika också är en
oförmögenhet, obekvämhet,
kraftlöshet och oförstånd, i följd hvaraf
människan är alldeles oduglig till
gudomliga och andliga ting.
Orden uti Apologien lyda sålunda:
Arfsyndens beskrifningar
tillkännagifva, att naturen, då hon icke
är förnyad, har hvarken gåfvor,
krafter eller förmögenhet och
verkan till att begynna eller uträtta
något i andliga saker.
Dessutom att arfsynden uti
människans natur är icke allenast en
sådan brist eller saknad af allt
godt uti andliga och gudomliga
ting, utan att hon också är, i
stället för det förlorade Guds beläte
i människan, hela naturens och
alla kratters men i synnerhet de
yppersta och förnämsta
själsför-mögenheternas innersta mest onda
och djupa (liksom en afgrund),
outrannsakliga och outsägliga
fördärf uti sinnet, förståndet, hjärtat
och viljan. Fördenskull ärfver nu
människan efter fallet af sina
föräldrar en medfödd ond kraft, en
invärtes hjärtats orenlighet, onda
begärelser och böjelser; så att vi
alla få af naturen, genom den ärft-
liga och naturliga fortplantningen,
sådana hjärtan, sådana sinnen och
tankar af Adam, som efter deras
högsta krafter och efter förnuftets
ljus naturligen sträfva tvärt emot
Gud och hans högsta befallningar
och äro en fiendskap emot Gud,
i synnerhet hvad gudomliga och
andliga ting angår. Ty uti andra
utvärtes och världsliga ting, som
äro förnuftet underkastade, har
människan ännu något kvar af sitt
förstånd, krafter och
förmögenheter, ehuru dessa eländiga
öfver-lefvor äro ganska svaga och så
ringa de ock äro, genom
arfsju-kan så förgiftade och besmittade,
att de för Gud intet gälla.
Men arfsyndens straff, hvarmed
Gud belade Adams barn i
anseende till denna synd, äro dessa:
döden, den eviga fördömmelsen
och dessutom annan lekamlig,
andlig, timlig och evig vedermöda
och elände, satans tyranni och
herravälde, nämligen att
människans natur är djäfvulens rike
un-dergifven, vorden hans träl och
hålies fången af honom, hvilken i
sanning tjusar och förför många
stora och visa i världen med
förskräckliga villfarelser, kätterier
och mångfaldig blindhet och ofta
störtar de eländiga människorna
uti åtskilliga grufliga
missgärningar.
Denna arfsynd är så stor och
förskräcklig, att hon på intet
annat sätt utan för Kristi skull
allena kan inför Gud öfverskylas
och tillgifvas dem, som äro döpta
och hafva tron. Och människans
natur, som genom detta onda är
förvänd och helt fördärfvad, kan
på intet annat sätt blifva helbregda,
än att hon pånyttfödes och
förnyas genom den Helige Ande.
Och detta den Helige Andes verk
blifver uti detta lifvet allenast på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
