Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Luthers företal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249 Sch mal k. artiklarna. Företal.
föreskrifvas. Fördenskull har jag
icke dess mindre velat låta dessa
artiklar allmänt komma i
dagsljuset, på det att, om jag förr
blefve kallad ifrån detta lifvet, än
ett möte vorde anst-älldt (hvilket
jag är alldeles försäkrad om och
hoppas skola ske, alldenstund
dessa ljusskygga skalkar så häftigt
arbeta på mötets utdragande och
förhindrande), att, säger jag, de,
som efter mig lefva, måtte hafva
både mitt vittnesbörd och
bekännelse, hvilken de kunde framställa
och bifoga med den bekännelse,
som jag tillförne har låtit utgå,
vid hviiken jag hittills ståndaktigt
har förblifvit och hädanefter
genom-Guds nåd förblifva vill.
Ty hvad skall jag säga? Huru
skall jag framföra min klagan?
Jag är ännu i lifvet, skrifver,
predikar och föreläser dagligen
offentligt; dock finnas giftiga
människor, icke allenast bland
motståndarne utan ock falska bröder,
som säga, att de hålla ett med
oss, hvilka drista sig att anföra
mina skrifter och min lära tvärt
emot mig, medan jag ännu lefver,
ser och hör det, oaktadt de veta,
att jag annorlunda lär; viljande
de smycka sitt förgift med mitt
arbete samt under mitt namn
bedraga och förföra de arma
människorna. Ack, gode Gud! hvad
skall då ske efter min död?
Jag borde väl svara till allt,
medan jag ännu lefver. Men käre,
huru kan jag allena tillstoppa alla
djäfvulens munnar, i synnerhet
deras (förgiftade som de alla äro),
hvilka hvarken vilja höra eller
gifva akt uppå det, som vi skrifva,
utan äro därmed helt och hållet
upptagna, huru de våra ord,
jämväl i de minsta bokstäfver,
skänd-ligen må förvända och förvärra.
Dessa må djäfvulen svara eller
omsider Guds vrede, såsom de
förtjäna. Jag tänker ofta på den
fromme Gerson, som tviflade om
man borde skrifva och utgifva
något godt. Underlåter man att
skrifva, så varda många själar
försummade, hvilka hade kunnat
frälsas; men om man skrifver
något, så är djäfvulen strax tillstädes
med sina giftiga smädetungor, som
allt fördärfva och förgifta, på det
nyttan af det som skrifves må
förhindrad varda. Likväl ser man
klarligen, hvad de vinna på denna
sin arghet. Ty efter de så
skänd-ligen hafva oss beljugit och
genom samma lögner sökt att
behålla de enfaldigare i sin hop, så
har dock Gud alltjämt befrämjat
sitt verk och förminskat deras
hop men förökat vår och har
låtit dem för deras lögner till skam
varda, såsom han än i dag låter
ske.
Jag vill berätta en historia. I
Wittenberg har varit en doktor,
skickad från Frankrike, som
öppet sade oss, att hans konung var
i den inbillningen, att hos oss
finnes ingen församling, ingen
öfverhet, intet äktenskap, utan att alla
lefva om hvarandra såsom
oskäliga kreatur efter egen lusta. Säg
mig nu, med hvad samvete
skola dessa se på oss inför Kristi
domstol på den yttersta dagen,
som hafva genom sina skrifter för
konungen och andra riken utgifvit
så grofva och orimliga lögner för
sanning? Kristus, allas vår herre
och domare, vet väl, att de ljuga
och hafva ljugit. Hans dom skola
de tillbaka nödgas att höra, det
Vet jag för visso. Gud omvände
dem, som stå till att omvända;
öfver de andra skall ack och ve
i evighet komma.
Men att jag åter må komma
till saken, ville jag af hjärtat ön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
