Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XIII. Om klosterlöften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■239 Bek. Ap. el. Försv. XIII. Om klosterlöften.
lat mena, att det skulle vara den
högsta helighet och fullkomlighet
att intet hafva eller äga utan
alltsammans öfvergifva. Vi låta gärna
filosoferna berömma Aristippus4,
som bortkastade en stor summa
penningar i hafvet; sådana
exempel höra icke till den kristliga
fullkomligheten. Ty att hafva gods
och ägodelar, hus och hem äro
världsliga förordningar, med Guds
ord stadfästa och bekräftade,
såsom uti sjunde budordet: »Du skall
icke stjäla» *. Fördenskull är uti
Skriften hvarken befalldt eller råd
gifvet till att öfvergifva hus och
hem, gods och ägodelar. Ty den
rätta kristliga fattigdomen består
icke däruti, att jag öfvergifver gods
och ägodelar, utan däri, att jag
icke är girig, och att jag icke
sätter min lit och förtröstan på
ägodelarna; såsom David var arm
och fattig, änskönt han hade ett
rikt och mäktigt konungarike.
Fördenskull, emedan ett sådant
öfvergifvande af gods och
ägodelar icke är annat än en
människostadga, så är det ock en onyttig
och fåfäng gudstjänst. Påfvens
extravagant5 prisar och berömmer
alltför högt munkarnes
skrymtaktiga armod och fattigdom och
säger, att afsägelsen af all
egendomsbesittning för Guds skull är något
förtjänstfullt och en väg till den
rätta fullkomligheten. Och är det
ganska farligt att med sådant
omåttligt beröm prisa och upphöja
något, som strider emot det
allmänna eller borgerliga lefvernet.
Men, säga de, har icke Kristus
själf kallat det en fullkomlighet,
att man ingenting äger; men
därtill säga vi nej; ty de göra våld
på Kristi egna ord, i det de anföra
dem stympade. Fullkomligheten
består i det, som Kristus tillägger:
»följ mig»; ty däruti består hvar
och en kristens fullkomlighet, att
han i sin kallelse efterföljer
Kristus. Och såsom kallelserna äro
olika, alltså angår ej heller denna
kallelse alla utan egentligen den
person, med hvilken Kristus där
talar, såsom Davids kallelse till
riket, Abrahams kallelse att slakta
sin son icke äro oss föreskrifna
att efterfölja. Kallelserna äro
personliga, såsom själfva göromålen
omväxla efter tiderna och
personerna; men lydnaden och
hörsamheten är allmän och angår alla
lika. Fullkomlig hade ock denne
yngling blifvit, om han trott Kristi
kallelse och densamma åtlydt;
alltså kalla vi här det en
fullkomlighet, att hvar och en uti en sann
tro sin kallelse åtlyder.
För det tredje, så varder ock
kyskheten uti klosterlöftena
utlofvad. Nu hafva vi tillförne sagt
om prästernas äktenskap, att man
icke kan genom klosterlöften eller
lagar ändra naturlig eller
fullkomlig rätt. Och som icke alla hafva
den rätta återhållsamhetens gåfva,
så hålla ock många densamma för
sin svaghets skull ganska ömkligt.
Så kunna icke heller några
klosterlöften eller lagar afskaffa eller
förhindra den Helige Andes bud
och befallning, som säger genom
Pauli mun: »Till att undfly boleri
hafve hvar och en sin hustru och
hvar och en sin man» **.
Fördenskull äro klosterlöften icke lofliga
för dem, som icke hafva
återhållsamhetens gåfva utan af svaghet
falla och besmittade varda. Om
hela detta stycke hafva vi nog
talat tillförne och är det
sannerligen underligt, att, ehuruväl våra
motståndare se dagligen för ögo-
• 2 Mos. B. 20: 15. "1 Kor. 7: 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
