Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XI. Om prästernas äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Ap. el. Försv. ■ XI. Om prästernas äktenskap.
201
natur i allmänhet, det hör ock
visserligen till prästerna. Månne icke
Paulus här befaller, att de må
gifta sig, som icke hafva gåfvan
att lefva ogifta? Ty han förklarar
sig själf litet därefter, då han
säger: »det är bättre gifta sig än
brinna» *. Kristus har ock
klarligen sagt: »hvar man tager icke
delta ordet, utan de, hvilka det
blifver gifvet»**, emedan efter
syndafallet dessa bägge, den
naturliga böjelsen och den onda
begärelsen, som retar och upptänder
den naturliga böjelsen, tillsamman
bidraga därtill, att man nu har
mera behof att gifta sig, än då
naturen var ren och fullkomlig.
Därföre talar Paulus om
äktenskapet liksom om ett botemedel
och befaller, att man må gifta sig
till att därmed dämpa den
oordentliga brånaden, lustan och
begärelsen. Icke heller kan någon
människomakt eller myndighet
eller någon lag eller några
klosterlöften upphäfva dessa Pauli ord:
»det är bättre gifta sig än brinna»,
förty denna lag eller dessa löften
borttaga icke naturen eller den
onda begärelsen. Därföre behålla
alla de, som brinna, rätt och frihet
till att gifta sig. Och i kraft af
denna Pauli förmaning: »till att
undfly boleri hafve hvar och en
sin hustru och hvar och en sin
man», äro alla de förbundna till
att gifta sig, som sig icke rätt
hålla kunna, hvaruti hvar och en
har att pröfva sig själf och sitt
eget samvete.
Ty att de här befalla, att man
skall bedja Gud om
återhållsamhet, att man skall tvinga och
försvaga sin kropp med arbete,
hunger och fasta, är allt väl, men
hvarföre efterlefva de icke själfva dessa
förträffliga bud och befallningar?
Men, såsom vi tillförne sagt, våra
motståndare gyckla allenast med
orden utan att halva det ringaste
allvar med sig. Om det vore hvar
och en möjligt att lefva ogift, så
fordrades icke därtill någon
synnerlig gåfva. Nu visar ju Kristus
själf, att härtill behöfves en
synnerlig gåfva, hvarför det icke
tillhör alla. De öfriga vill Gud, att
de skola bruka den allmänna
naturens lag, hvilken han själf
inrättat; ty Gud vill icke, att man
skall förakta hans anordningar,
hans skapelser. Och han vill
alltså, att de, som hafva håg till
äk-| tenskapet, må på det sätt vara
| kyska, att de bruka det
hjälpmedel därför, som Gud själf
förordnat; liksom han vill, att vi skola
uppehålla vårt lif, om vi mat och
dryck måttligt bruka. Så betygar
ock Gerson, att många fromma
och gudfruktiga män funnits, som
med flit sökt späka och
underkufva sin lekamen men hafva dock
föga därmed uträttat. Därföre
säger Ambrosius rätteligen: »Att
lefva ogift är ett sådant verk,
hvartill man kan råda men icke
befalla någon; det är en sak, som
man mera kan lofva än åläggas».
Om någon här gör ett inkast och
säger: Kristus berömmer ju själf
dem, som snöpa sig för
himmelrikets skull ***; densamme må
jämväl betänka, att Kristus berömmer
då sådana, som hafva den gåfvan
att lefva ogifta. Ty därföre
tilllägger han ock: Hvilken som kan
tagat, han taget. Ty en oren eller
okysk återhållsamhet behagar icke
Kristus. Äfven vi berömma den
rena och rätta återhållsamheten;
men vi tala nu därom, om det är
någon lag, som ålägger det, och
• 1 Kor. 7: 9. " Matt. 19. 11. Matt. 19: 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
