Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VI. Om syndabekännelsen och tillfyllestgörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B ek. Ap. el. Försv. VI. Om syndabek. o. tillfyllestgörelsen. 156
flytta denna befallning ifrån en
husfader och lämpa den till en
församlingens lärare eller
själaherde, så måste han uttyda den
om det utvärtes umgänget, och
denna liknelse skall bättre med
saken öfverensstämma.
Men vi vilja lämna sådant. Uti
psalmerna talas här och där om
syndabekännelsen, såsom: »Jag
sade: jag vill bekänna för Herren
min öfverträdelse; då förlät du
mig min synds missgärning»*.
En sådan syndens bekännelse, som
sker för Gud, hon är själfva
ångern. Ty när bekännelsen sker
för Gud, så måste hon ske af
hjärtat och icke allenast med rösten
eller munnen, såsom det sker uti
skådespel af gycklare. Därföre
är en sådan syndabekännelse
själfva ångern, hvarmed vi känna Guds
vrede, bekänna att Gud
rättfär-deligen vredgas, och att han icke
kan blidkas eller försonas genom
våra verk och gärningar; och dock
söka vi nåd och barmhärtighet
för Guds löftes skull. Sådan är
ock denna bekännelse: »Mot dig
allena har jag syndat och illa gjort
för dig, pä det du må rätt blifva
i dina ord och icke straffad blifva,
då du dömd varder»**, det är, jag
bekänner mig vara en syndare
och hafva förtjänt den eviga
vreden, icke heller kan jag ställa min
rättfärdighet, mina förtjänster emot
din vrede. Därföre säger jag, att
du är rättfärdig, när du dömer
och straffar oss. Jag säger, att
du icke straffad blifver, när
skrymtare döma dig, att du är
orättfärdig, som straffar dem eller för-,
dömer dem, som det väl förtjänt i
hafva. Ja, våra förtjänster kunna
icke ställas emot din dom, utan j
så varda vi rättfärdigade, om du I
rättfärdigar, om du räknar oss för
rättfärdiga genom din
barmhärtighet. Till äfventyrs torde här
någon anföra apostelen Jakobs
ord: »Bekännen inbördes
synderna»***. Men han talar icke här
om den bekännelse, som vi skola
göra för prästerna, utan i
allmänhet om bröders förlikning sins
emellan; ty han befaller, att
syndabekännelsen skall ske inbördes.
Vidare, så måste våra
motståndare fördöma många af sina bästa
och trovärdigaste lärare, om de
påstå, att syndernas uppräknande
är nödigt uti skriftermålet, såsom
vore det af Gud befalldt. Ty
änskönt vi ock gilla
syndabekännelsen och hålla före, att kristligt
förhör är nyttigt, på det
människorna desto bättre må
undervisade varda, så bör dock saken så
medlas, att icke några snaror
påläggas samvetena, som aldrig
blifva lugna eller tillfredsställda, om
de skola tänka sig icke kunna
undfå syndernas förlåtelse, så framt
de icke förut hafva gjort sitt
ängsliga eller bekymmersamma
uppräknande af synderna. Det är
sannerligen en den största osanning,
som motståndarne halva framställt
uti sin vederläggning, att en
fullkomlig bekännelse, hvari alla
synderna uppräknade varda, är nödig
till saligheten, ty densamma är
omöjlig. Och hurudana snaror
utlägga de icke här för samvetet,
då de fordra en sådan fullkomlig
bekännelse? Ty när skall
samvetet vara visst och försäkradt,
att bekännelsen är fullkomlig? Hos
kyrkoförfattarne talas om
syndabekännelsen, men de tala icke om
detta uppräknande af fördolda fel
och brister utan om den offentliga
bikten. Ty emedan de, som hade
* Psal. 32: 5. ** Psal, 51: 6. "* Jak. 5: 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
