Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95 B ek. Ap. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan.
sådana medel och utvägar till att
en god enighet uti församlingen
bibehålla äro alla vises böcker
fullskrifna, på det att vi uti detta
lifvets umgänge böra mycket
hvarandra tillgifva och förlåta för
den allmänna fridens skull;
hvarom Paulus så väl på detta ställe
som på många andra uti sina
epistlar talar och lär. Därföre sluta
våra motståndare oförståndigt af
det ordet fullkomlighet, att
kärleken rättfärdigar, emedan Paulus
här talar om den allmänna
enigheten och friden. Sålunda
förklarar ock Ambrosius detta Pauli
språk, då han säger: »Såsom ett
hus säges då vara färdigt och
fullkomligt, när alla stycken och delar
äro väl och nätt med hvarandra
sammanfogade» o. s. v. Det är
ock mycket oanständigt af
motståndarne, att de så högeligen
berömma kärleken, då de dock aldrig
visa densamma. Ty hvad göra
de nu? De förskingra
församlingarna, de sammanskrifva påbud,
fulla med hotelser om
blodsutgjutelse, och dem framlägga de för
vår nådige kejsare för att låta
dem kungöras, prästerna låta de
dräpa och mörda samt andra
fromma och redliga män, som det
ringaste låtit märka, att de icke
alldeles till deras uppenbara
missbruk vilja samtycka. Detta
stämmer icke öfverens med deras höga
och förträffliga uttalanden om
kärleken, ty om våra vedersakare
själfva iakttogo och efterföljde
dessa, så kunde församlingarna
vara uti lugn och den allmänna
friden bibehållas. Ty närvarande
buller skulle snart stillas, om icke
våra vedersakare med en allt för
stor stränghet påyrkade en mängd
för gudaktigheten onyttiga män-
niskostadgar, hvilka de till största
delen icke ens själfva iakttaga,
ehuru de på det högsta dehi
försvara. Men de öfverse lätt med
sig själfva men med andra icke
så, såsom Mevius säger hos
skalden: »Mig själf förlåter jag.» Detta
är ganska långt ifrån det
förträffliga beröm öfver kärleken, som
de här af Paulus anföra men icke
mera förstå, än väggen förstår
rösten, som hon med genljud
återgifvet
Utaf apostelen Petrus anföra de
ock detta språk: »Kärleken skyler
ock all öfverträdelse.» (1 Pet. 4:8.)
Men det är klart, att jämväl Petrus
talar om kärleken till vår nästa,
ty han lämpar detta språket till
det bud, hvarmed han befaller, att
människorna skola älska
hvarannan inbördes. Det har aldrig
någon apostel kunnat tänka en gång
än mindre lära, att vår kärlek
öfvervinner synden och döden; att
kärleken är en försoning, för
hvilkens skull Gud törsonad varder
förutan medlaren Kristus; att
kärleken är en rättfärdighet förutan
medlaren Kristus. Ty denna
kärlek, om någon funnes, vore allenast
lagens rättfärdighet och icke
evangelii; ty evangelium lofvar och
tillsäger oss rättfärdigheten och
försoningen med Gud, om vi tro,
att Fadren är oss nådig för
medlaren Kristi skull, och att Kristi
dyra förtjänst och förskyllan
varder oss af nåd för Kristi skull
tillägnad och gifven. Därföre
befaller ock Petrus näst tillförene*,
att vi må komma till Kristus och
uppå honom uppbyggda varda.
Och han tillägger: »Hvilken som
tror på honom, han skall icke
komma på skam.» Vår kärlek
befriar oss icke från skam, när
* 1 Pet. z 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
