Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - II. Om rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bekännelsens Apol. el. Försvarssky. II. Om rättfärdiggörelsen. 65
han ifrån sitt ansikte uti den eviga
döden förkasta oss, så kan icke den
mänskliga naturen komma sig så
mycket för, att hon kan älska den
förtörnade, dömande och
straffande Guden. Det är lätt för fåfänga
människor att dikta sådana
drömmar om kärleken, att den, som är
skyldig till en dödlig synd, kan
dock öfver allting älska Gud, förty
de veta icke hvad Guds vrede
och dom är. Men uti
samvetskval och ångest, hvarmed
människan ofta kämpa och strida måste,
där förnimmer hon, att sådana
djupsinniga filosofiska tankar idel
fåfänga, dårskap och drömmar äro.
Paulus säger:»Lagen kommer
vrede åstad»*. Han säger icke, att
människorna förtjäna syndernas
förlåtelse genom lagen; ty lagen
anklagar och förskräcker alltid
samveten; därföre gör han icke
rättfärdig, förty när samvetet är
af lagen förskräckt, så flyr det för
Guds dom. Därföre fara de
mycket vilse, som mena sig genom
lagen och sina egna gärningar
syndernas förlåtelse förtjäna. Detta
vare nog sagdt om förnuftets eller
lagens rättfärdighet, hvarom yåra
motståndare så mycket tala och
lära. Ty litet härefter, när vi
komma att säga vår mening om trons
rättfärdighet, lär själfva saken
fordra, att vi flera vittnesbörd
framställa, som jämväl skola tjäna till
att våra motståndares villfarelser
omkullkasta, hvilka vi hittills
allenast upprepat hafva.
Fördenskull, emedan
människorna icke kunna af egna krafter hålla
eller fullborda Guds lag och de
äro alla under synien och till den
eviga vreden och döden skyldiga,
så kunna vi icke genom lagen
ifrån synden befriade eller rätt-
färdiga varda, utan löftet är oss
gifvet om syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelsen för Kristi skull,
som för oss gifven är, att han för
världens synder tillfyllestgöra
skulle, och är satt oss till en medlare
och försonare. Och det löftet gör
icke något afseende uppå våra
förtjänster utan tillbjuder oss af nåd
syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelsen, såsom Paulus säger;
» ß’r det nu af nåd, så är det icke
af gäningarna**; och på ett annat
ställe: »Men nu är Guds
rättfärdighet utan lagens tillhjälp
uppenbar vörden***, det är, syndernas
förlåtelse varder oss af nåd
till-bjuden. Försoningen beror icke
af våra förtjänster, ty om
syndernas förlåtelse berodde af våra
förtjänster och försoningen vore af
lagen, så vore hon onyttig. Ty
emedan vi icke hålla lagen, så
skulle ock följa, att löftet om
försoningen skulle oss aldrig
vederfaras eller vi den tillbjudna nåden
bekomma. Sådan slutsats gör
Paulus uti Rom. 4, sägande: »Ty om
de, som lyda till lagen, äro
arfvingar, så är tron onyttig vorden
och löftet är blifvet om in’et†. Ty
om löftet fordrade våra förtjänster
såsom villkor och lagen, så skulle
däraf följa, att löftet onyttigt vore,
emedan vi kunna aldrig hålla lagen.
Men emedan rättfärdiggörelsen
sker genom nådelöftet, så följer
däraf, att vi själfva kunna oss icke
rättfärdiggöra, eljest hvartill hade
löftet varit nödigt? Och som löftet
icke kan omfattas utan med tron,
så förkunnar evangelium, som
egentligen är ett löfte om
syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelsen för Kristi skull, den
rättfärdighet, som kommer af tron på
Kristus, hvilken lagen icke lär, ej
* Rom. 4: 15. ** Rom. 11: 6. *** Rom,
Luth. Kyrkans Bekännelseskrifter.
3: 21. † Rom. 4: 14.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
