Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riska bevis intyga, att denna enstaka ilska blott
var en arg solostämma, som i intet afseende
kunde ha anspråk på att gälla för uttryck af
Som dig sin ende son förtrodde,
Af hvars välgeming du berodde
Ifrån den tid du än var ung,
Du på hans ännu varma stoft,
Som fuktades af dygdens tårar
Och trampades af skurkar blott och dårar,
Begynte dina villors doft
I granna tal och skrifter sprida. —
Längre fram heter det:
Uti den unge kungens bröst,
Hvars enda hopp, hvars enda tröst
Din slughet smickrar sig att vara,
Du rysligt målar ut den fara,
Hvari han skulle störta sig,
Om en gång, slitande sin snara,
Han ville andra tro än dig.
Men detta allt så konstigt sker,
Att sällan man din afsigt ser;
Ty aldrig synas, alltid verka,
Din läras första grundsats blef,
Och att dig ingen skulle märka,
Du städse bakom andra klef.–
I bjert motsats till denna nidskrift står från en senare
tid Beskows uppfattning: ”Vanan att lyssna till
Rosensteins vishet var allt ifrån barnaåren så inympad hos
den unge konungen, att han ej sjelf märkte dess
inverkan, helst den gamle lärarens blygsamhet och
bemödande att både inför konungen och andra förtaga allt
sken af inflytelse från hans sida ej gaf anledning till
misstanke om något gunstlingsvälde”. * Beskow,
Lef-nadsminnen, s. 227.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
