Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 257. Den barmhärtige är rik, efter Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så berättade de sina äventyr. Deras föräldrar
sågo undrande på varandra. Vad månde det betyda,
tänkte de, att våra barn bevisa barmhärtighet mot
själva vilddjuren?
Nu var det fram på kvällen, och torparfolket satte
sig att läsa i bibeln. Där stodo sköna ord om
barmhärtighet mot alla, även mot de ringaste, mot
ovänner, ja, även mot djuren, och om huru alla gåvors
värde kommer av ett gott hjärta. Men den, som
giver, bör giva så, att icke hans gåva tages från de
fattiga och slösas i otid på dem, som icke begära av
nöd utan för last och lättja.
När torparfolket slutat läsningen, satte de sig till
bords, tackade Gud och åto så av den välfägnad, som
barnen hemfört från byn. Det var ’vackert att se,
huru barnen gärna ville äta hårt bröd och dricka
vatten, på det föräldrarna måtte få det bästa. Men
föräldrarna ville det icke utan delade glatt med
barnen de två kakorna och den halva byttan lpjölk, som
för dem var en läckerhet.
Men, vid det de åto, märkte de något förunderligt.
Huru de bröto det ena brödstycket efter det andra,
togo de mjuka kakorna icke slut. Och, huru de hällde
upp den ena skålen mjölk efter den andra, syntes
mjölkbyttan ej bliva tom.
Bäst de undrade häröver, hördes krafsande på det
lilla fönstret; och se, där stodo vargen och björnen
med framtassarna mot rutan. Båda grinade och
nickade så småslugt och hjärtligt tacksamt. Bakom dem
hörde man ugglan flaxa i mörkret och skrika med
hes stämma till Daniel: »Litet ris, uhu, gör mig vis,
uhu, uhu, uhu!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
